... är det minst planerade det mest värdefulla. Som en middag på Gävle Brygga med gamla (hoho!) vänner som inte setts på ett tag. Som ett samtal som tar vid precis där vi avslutade för två år sen (även om det fanns en hel del nytt att avhandla). Som känslan av att allt är precis som det ska vara.
Samtidigt som alla har sina problem eller krämpor. Det är så lätt att tro att "alla andra" har det mycket bättre, är mycket lyckligare (och mer LYCKADE) och aldrig känner oro eller tveksamhet i sina liv. Jag skulle egentligen behöva kvällens samtal varje kväll för att påminna mig om att ingen av oss är perfekt samtidigt som vi är alldeles... alldeles underbara.
Och nej. Jag har inte bloggat klart om sommaren än. Det tar bara lite tid att uppfostra två kattonga samtidigt som man förbereder ett läsår. Jag är ju trots allt ingen superkvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar