Because I'm happy

Om man är som jag är man glad 80% av tiden. Ofta inte bara lite glad utan jätteglad. Jag blir tacksam över alla möjliga småsaker varje dag och jag skiter i om andra tycker att jag är överdrivet pepp och käck. Stackare som inte känner samma glädjerus över ett badkar eller vaniljkvarg (jag brukar inte haka på mattrender men ända sen jag insåg att den smakar MJUKGLASS som jag inte kunnat äta på tio år har jag varit helt besatt) eller en katt som möter en i hallen när man kommer hem eller ett trevligt samtal med en ny klasskompis eller VAD FAN SOM HELST, jag blir glad över nästan allt.

Jag blir ledsen också. Väldigt ledsen. Just nu är jag ledsen för att jag läser en bok om våldtäktskulturen. Och för att jag inte vill vara lärare mer fast jag älskar det. Och för att folk blir arga om man undrar vad de menar med att de är "riktiga män" (undrar på riktigt alltså, inte på ett konfrontativt sätt). Och för att folk visar fingret i trafiken till nån som råkat köra fel (inte jag faktiskt den här gången!). Och för att jag inte törs gå ut själv på kvällarna längre fast jag älskar kvällspromenader. Och för att de lägger ner all samhällsservice bit för bit så att man snart inte kan bo på världens vackraste plats. Och för att ingen ler när man går förbi dem på stan. Och för att katter har kortare livslängd än människor. Och för att alla inte har det så bra som jag har det. 

Men mest ledsen blir jag när jag lyssnar på den här. Och tyck gärna att den är country-klyschig och sentimental. Det är den. Det är därför jag gillar den. 

Jag vet att jag är en självplågare som lyssnar på den men jag måste. Därför att den påminner om de som borde vara kvar men inte är det, men också för att den påminner om att man får vara ledsen. Det är okej. Vissa grejer är skit och ibland är det enda man kan göra att gråta åt eländet. Sen blir det bättre.