...ner som en pannkaka...
Ja den senaste veckan har sannerligen bjudit på en blandat kompott om man nu vill vara klyschig (och let's face it det är vi svensklärare hela tiden). Först var Niklas tvungen att svälta sig ett par dar inför en undersökning. Sen körde jag honom till Max och tvingade honom att beställa vad han ville.
Det finns mycket finare bilder på min ätande älskling men de får jag inte visa. Endast denna. Och jag tycker i och för sig att det inte är mer än rätt att visa en bild där han för en gångs skull matchar min nivå av fotogenialitet.
Sen har jag hunnit vara ute på en hel del representationsuppdrag. Som ett belysande exempel (för att ni ska förstå exakt hur ovan jag är vid den typen av uppgifter) så blev jag smått extatisk vid åsynen av några burkar Ramlösa i klassrummet där jag skulle informera om Vasaskolans humanistiska program. Kände mig som värsta proffsföreläsaren. Vilket jag givetvis ÄR också.
Representationsuppdrag två var av en liten annan karaktär. Då åkte jag, på fullaste allvar, till Svensklärarföreningens hundraårsjubileum. Jag kände pensionärspoängen rulla in med skrämmande hastighet nånstans på tåget mellan Uppsala och Stockholm... Det var en sjukt rolig tillställning. En massa GRATISGREJOR? Det är inte lärare bortskämda med, så vi förvandlades givetvis till ett gäng galna gamar.
Som om det inte räckte med det bjöd dagen dessutom på fantastiska föreläsare: Daniel Sjölin, Jonas Hassen Khemiri, Stina Ekblad (min GUDINNA, jag grät en skvätt när hon högläste svenska dikter) och sist men inte minst, den HEMLIGE GÄSTEN. Jag var helt övertygad om att det inte skulle vara någon jag kände till, jag är ju inte så kulturell som jag ofta ger intryck av att vara (ja vadå, det FINNS faktiskt elever som tror att jag är kulturell efter att de varit med mig på teater), men så presenterade herr konferencier Tomas Tranströmer. Min anonyma kollega och jag stirrade förbluffat på varandra och sedan slog den stora kändisfrossan till. Jag drabbades av total panik. Jag kallsvettades. Jag blev alldeles tårögd. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag en kvart senare skulle ta nobelpristagaren i hand (en kedja rätt komplicerade händelser ledde till denna märkliga utveckling), men det gjorde jag. Sen babblade jag oavbrutet om detta i ungefär... tre timmar. Tur att min anonyma kollega och jag bestämt att vi skulle ta en drink och övernatta i storstan. Tur för mig alltså. Inte för henne.
Där var det slut på solskenshistorierna, för när jag kom hem var min älskade lilla bil Nifty STULEN?! (Ja, jag döper mina bilar och ja jag brukar ha ganska starka känslor för mina bilar). Jag har inte hämtat mig från chocken än, så här fyra dagar senare. Glad i hågen (som alltid när jag är på väg till danskurs) skuttade jag ut till parkeringsplatsen i söndags och blev stående som ett fån i flera minuter, stirrandes på det tomma intet mellan grannarnas bilar. What the...?!
Jag ringde Annagrannen som har extranyckeln, jag anklagade Niklas för oegentligheter och jag funderade på om jag kanske råkat parkera nån annanstans innan jag insåg det ofattbara: någon måste ha tyckt att hen hade rätt att inte bara stjäla en bil som uppenbarligen tillhör en person som inte lever direkt jättefett (torde inte vara JÄTTESVÅRT att räkna ut då det står en 87:as Ford mitt bland alla skinande nybilar) utan att de dessutom hade rätt att ta alla mina CD-skivor (några med rätt högt sentimentalt värde), min GPS (pappas begagnade som jag precis fått och med mitt hysteriskt taskiga lokalsinne var rätt glad över) och min bilstereo. Jag fattar verkligen inte.
Så nu står stackars Nifty på en bilverkstad i Sandviken (där hon hittades på måndag förmiddag). Det är högst otroligt att försäkringbolaget kommer att tycka att hon är värd lagningskostnaden utan antagligen kommer jag att få ersättning istället. JAG VILL INTE HA ERSÄTTNING, JAG VILL HA MIN BIL!
Ja. Det får alltså sammanfatta veckan som gått.
