tisdag 9 maj 2017

I'll tell you all about it when I see you again

Jag har fått nytt jobb. Köpt sommarstuga. Och haft ett helt fantastiskt år på journalistutbildningen där jag lärt mig massor om media och skrivande men framförallt om mig själv. Jag har fått tid till att fundera på vad som är mitt livs just nu viktigaste byggstenar. Det är inte konstigt att välja var man vill bo utifrån en dansklubb. Eller en känsla. Det är inte konstigt att köpa en stuga för att man vill se sina katter springa runt i gräset. Och det är inte konstigt att man får ett jobb för att man började gråta på intervjun. Inte i mitt liv.

Det enda som är konstigt är att lillbrorsan inte kommer och dricker öl på min veranda som vi sa att vi skulle göra när nån av oss köpte hus. Men han ska få en stol ändå.

tisdag 11 april 2017

Jag lärde mig allt och ingenting

Man hör ofta folk klaga på sin skolgång i termer av "Jag minns ingenting av vad jag lärde mig, det var helt värdelöst!" eller "När i hela friden ska man ha användning av engelska verb eller andragradsekvationer?" . Många av mina elever uttryckte liknande tankar. "Vad ska det här vara bra för, jag kommer aldrig mer att läsa en klassiker eller behöva förstå hur man ska analysera den?!"

Jag tänkte likadant innan jag blev lärare själv. Sen förstod jag vad det skulle vara bra för. Nästan oavsett vilka metoder som används så lär man sig något väldigt viktigt i skolan. Att tänka. Till och med tragglande av tyska prepositioner tränar hjärnan. Inget lärande är bortkastad tid.

Det är klart att det är bättre om metoderna är genomtänkta och gör lärandet så bra som möjligt. Men även "dåliga"metoder och tråkiga lektioner kommer att göra nytta vare sig du vill det eller inte - så länge du tänker. Men sitter du overksam hela lektionen är det klart att det inte händer så mycket. Som mamman i Trolltyg i tomteskogen skulle säga: "Du måste använda huvudet! TÄNK".

När du sitter och tragglar mattetal som du aldrig kommer att ha användning för kanske du samtidigt tränar banor i hjärnan som kommer att hjälpa dig fatta logiska övervägda beslut i framtiden. När du läser den där tråkiga klassikern kanske du tränar din inlevelse och förmåga till empati. När du skriver den fjortonde uppsatsen i svenska med en djup suck medan du tänker "Men jag har ju skrivit tretton stycken redan, varför måste jag göra samma sak igen?" tränar du på att formulera dina tankar så att de blir begripliga för andra.

Jag minns INGENTING från min egen gymnasietid. Om man med "ingenting" menar inga direkta fakta, årtal, formler eller uppgifter. Men min hjärna minns det. Den lärde sig tänka bättre, den höll igång nervbanor och hittade nya kopplingar som annars legat oanvända resten av mitt liv.

Så om mina gamla elever tio år senare säger att de inte minns ett enda dugg av min undervisning hurrar jag av lycka. Jag vet nämligen att de som var där och hade förutsättningar för att jobba med uppgifterna fick helt ovärderlig hjärnträning. De kanske tyckte jag var världens tråkigaste (eller i några få fall världens roligaste) lärare men det spelar faktiskt mindre roll. Huvudsaken är att de lärde sig tänka.


måndag 6 mars 2017

Here we go again

Jag har tjatat om det förut men jag tänker tjata om det igen. Relationer.

Jag har haft några långa relationer och i de allra flesta fall har de följt mallen för en traditionell heterosexuell relation. Det här är inte en åsikt, det här är fakta. Att man ens måste säga det är så jävla tröttsamt. Men det finns en hel del forskning, både ny och gammal, om hur kvinnor och män GENERELLT hanterar relationer. Att kvinnor tar mest känslomässigt ansvar. Känner in, lyssnar av, ser till så att relationen fungerar.

I mina traditionellt heterosexuella relationer var jag den som tog mest känslomässigt ansvar, även enligt utomstående bedömare. Det var jag som tog ansvar för att reda ut konflikter. Jag ringde och sa att vi säkert bara gjort vårt bästa och att man får vara trött och snäsig ibland. Svaret? Men be om ursäkt då. Det var jag som försökte lära mig hur vi bäst skulle kunna kommunicera. Jag föreslog att vi skulle vara tydliga med om något sårade eller gjorde oss arga, utan att anklaga. Man är ju olika, och det som är ett skämt för mig behöver inte vara det för dig. Svaret? Eller så kan du sluta vara elak bara (ja för jag är ju elak MED FLIT hela tiden, det är verkligen mitt mål i livet).

Det var jag som hela tiden hävdade att det inte nödvändigtvis finns ett rätt och ett fel utan att man kanske måste kunna inse att olika perspektiv ger olika svar på frågor. Svaret: Du har fel.

Jag vet. Jag är ju en så jävla fin människa.

Jag slet hårt med att förstå mina partners. Ställde frågor, valde bästa istället för värsta möjliga tolkning (man kan ju testa med att utgå från att den mittemot gör sitt bästa som sagt och att han eller hon inte medvetet försöker jävlas). Och det är precis det forskning visar att kvinnor gör betydligt mer än män. Jag förklarade det här för ett ex och han sa att han ju alltid frågade hur jag mådde när vi sågs. Men då blev jag lite kinkig. Det räcker nämligen inte att man frågar hur någon mår, man måste lyssna på svaret också (let's just say he didn't). Vara ärligt intresserad. Och är inte det ganska självklart egentligen? Om man inte är intresserad av sin partner, VARFÖR ÄR MAN DÅ IHOP?

Det frågade jag nämnda ex när jag insåg att han inte var ett dugg intresserad av svaret på sin fråga: varför är du ihop med mig om du inte är intresserad av vem jag är? Han erkände att han inte tyckte att mina historier var särskilt roliga att lyssna på. Men han tyckte det var mysigt att åka och handla ihop och så var jag ju snäll.

När jag har tagit upp det här med kvinnliga och manliga och mittemellan vänner får jag ofta samma reaktion: Ja men alla är ju inte så! Eh nej jag vet. Men bara för att alla inte har en dödlig sjukdom behöver man väl inte sluta forska kring botemedel? Det räcker väl att det är många som har problem?

Och män som genast säger att de minsann inte är sådana gör mig mest förvånade. Det är en så konstig reaktion. Om jag skulle höra att kvinnor som grupp gör något som ofta får män att må dåligt i heterosexuella relationer så skulle jag nog INTE reagera med "Inte jaaaaag!". Jag skulle skärskåda mig själv och mitt beteende och fundera på om jag medvetet eller omedvetet gjorde just något sådant. För vem vill att ens partner ska må dåligt?!

Det var till exempel så jag kom på att det är ganska taskigt att tro att min partner ska kunna läsa mina tankar (kvinnor har generellt en samtalsstil som innebär att man lindar in budskap så att man inte ska uppfattas som hotfull, vilket jag läste om i en forskningsartikel) så jag började ändra stil i ALLA mina relationer. Ingen ska behöva fundera på vad jag menar, det är ju enklare om jag säger det.

På samma sätt kan man väl förvänta sig att en framtida partner bryr sig tillräckligt mycket om mitt mående (och sin egen jävla känslomässiga utveckling) för att orka googla "emotional labour" och jobba med sig själv så att vi kan dela det känslomässiga ansvaret för relationen. På så sätt kanske jag kan slippa bli helt känslomässigt dränerad efter bara några månader och tvingas göra slut för att överleva psykiskt. ELLER ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT?!


PS. Alla som har en relation vänligen ta åt er, kvinnor som män, om ni inser att er partner gör hästjobbet. Man "är inte bara sån". Man blir sån. Och du kan bli nån bättre. DS.

onsdag 8 februari 2017

Om landet

Idag var jag på landsbygden på reportageresa. Min praktikplats erbjuder en hel del frihet så när jag sa: "Jag vill gärna skriva om nåt annat än stan" sa min handledare "Ja! Jag hinner sällan ge mig ut i kommunen men om du vill åka är det jättebra!".

Således tog jag halv åtta i morse bussen till Norrsundet och tillbringade mer än halva arbetsdagen där. Så. Sjukt. Roligt. Jag vill inte få människorna där att framstå som "gulliga" (vilket lantisar ofta framställs som) och jag vill inte beskriva landsbygden som avvikande från normen (staden förstås). Det är lättare sagt än gjort. Hela tiden registrerade min hjärna beteenden och skickade tankar som "Det DÄR skulle aldrig hända i stan!" eller "Åh alla här är så trevliga!". Men folk på landsbygden är HELT VANLIGA MÄNNISKOR som lever HELT VANLIGA LIV bara inte i en stad. Skillnaden är att deras liv inte är sådana som syns särskilt ofta i media (däremot rätt ofta i film enligt undersökningar, men då ofta som just något "gulligt" eller problematiskt). Jag har ingen aning om hur jag ska kunna skriva en artikel där landsbygden är norm utan att bli mästrande i tonen.

Jag kan inte låta bli att reagera på hur de helt vanliga människorna där var så ovanligt trevliga. Och det går inte att komma ifrån att miljön antagligen spelar in rätt mycket. Alla jag pratade med var överens om att på landet får man lära sig att klara sig själv. Det finns inte samma struktur som i städerna. Om inga vinstdrivna företag eller organisationer vill starta den verksamhet man vill utnyttja där man bor får man fixa det själv. Ett gym. En musikskola. En second hand-affär. Alla hjälps åt. Och det är klart att det skapar närmare relationer inom ett samhälle och att det gör tonen vänligare i fler sammanhang. Det betyder inte att människorna där är finare än andra, de har bara tränat på andra beteenden än människor i stan (som är bra på att beställa drinkar eller vänta på att få gå på toan till exempel).

fredag 16 december 2016

Att förhålla sig

Fatta lyxen i att kunna gå runt en hel dag och bara filosofera? Ringa lite samtal för en artikel men mest bara hinna tänka klart på viktiga grejer. Som Bonde söker fru. Jag har sett hela senaste säsongen och precis som tidigare år förundras jag över hur varje ny omgång sätter fingret på något "nytt" kring hur människor egentligen förhåller sig till... förhållanden (oh...så snyggt...). 

I år har det handlat en hel del om hur deltagare känt sig sårade av andras känslor. Inte av deras handlingar (kom igen, det är upplagt så att de inte FÅR säga vad de egentligen känner, så det kan ingen klaga på) utan av att andra inte känner det de VILL. Och jag känner igen mig så sjukt mycket. Jag har tillbringat en ganska stor del av mitt liv med att bli sårad av andra, säga saker som att "han fattar inte vad han går miste om", känna mig missförstådd av vänner och så vidare. Men nu har jag insett att det är helt bortkastad energi. Och både otrevligt och orättvist. 

Vi känner det vi känner. Om vi är ärliga med det är det egentligen helt orimligt att någon sedan blir arg eller tycker att vi har gjort fel. Vad ska vi göra åt saken? Vem har inte hamnat i en situation när någon visat tydligt intresse för en och man inte sagt direkt att man inte är intresserad för att man inte vill såra den personen. Jättekonstigt. Självklart måste man få bli besviken om någon inte känner detsamma som en själv, men sårad? Själva ordet betyder ju att någon skadat dig, men har de verkligen gjort det? De har bara känt en annan känsla. Inte medvetet. Inte med flit. 

Jag jobbar själv rätt mycket med att tänka på ett annat sätt kring det här, att inte anklaga andra för sådant jag själv har byggt upp i mina tankar. Om någon beter sig illa däremot, är oärlig eller otydlig med sina avsikter, då förtjänar de min besvikelse och ilska. Men om de inte gjort något annat än att finnas till och känna kan jag ju inte gärna tycka att det är något fel med det. Jag blir säkert lika ledsen ändå, men jag hoppas att jag aldrig nånsin mer lägger skulden där den inte hör hemma. 

Överlag tror jag att många skulle må bra av att sluta anklaga sina medmänniskor för diverse oförätter. Det är ju sjukt jobbigt att gå runt och tro att alla är ute efter att jävlas med en. Jag vill hellre tro att alla runtomkring mig gör så gott de kan. Det försöker i alla fall jag göra. 




onsdag 30 november 2016

Är det inte straff nog att bo i det här jävla landet?!

När jag var typ 25 blev jag väldigt sjuk. Ingen visste riktigt vad det var utom att jag hade en massiv infektion i kroppen. Efter flera rejäla doser penicillin friskförklarades jag och allt var frid och fröjd. Eller ja, min mage klappade ju ihop fullständigt och ingen förklarade då att det är rätt vanligt när penicillinet slår ut ALLA bakterier i kroppen, även de man behöver för att ha en fungerande matsmältning (jaja, medicinskt kunniga har säkert synpunkter på förklaringsmodellen här men TYP). Det var alltså INTE mitt fel att jag blev sjuk och jag hade INTE kunnat låta bli det där penicillinet eftersom jag enligt läkarna då hade dött (ja jag frågade eftersom jag inte gillar antibiotika).

Därför tycker jag att det är intressant att jag numera STRAFFAS för detta. Jag fick nämligen en magsjukdom som en följd av ovan beskrivna händelseförlopp, en sjukdom som gör att jag är överkänslig mot en hel massa grejer. Gluten, laktos, tomat, paprika, chili och lite annat smått och gott. Jag har faktiskt aldrig varit särskilt ledsen för det, det var mest en axelryckning och "jaha, då får jag väl äta annat". Jag var mest glad att jag kunde äta nåt alls (det kunde jag nämligen inte under ett par månader, utom isbergssallad och ägg).

Nu till straffet. Vet ni att glutenfria produkter är tre gånger så dyra som motsvarande "vanliga" produkter? Vet ni att laktosfria produkter är mycket dyrare? Vet ni vad "ren" mat utan tillsatser (som mjölksocker eller varför inte lite paprikakrydda) kostar jämfört med halvfabrikat och färdiglagat? Jag försöker verkligen att leva billigt men mitt matkonto är GROTESKT för att gälla en ensamstående student.

Men det verkliga straffet är inte i matbutiken, där kan jag ju i alla fall försöka välja billiga alternativ. Riktigt kännbart blir det på vissa restauranger och fik där de laktos-och glutenfria alternativen påläggs en STRAFFAVGIFT. Kolla de stora kaffekedjorna, fem spänn extra om man vill ha sojamjölk. Kolla Joe & the Juice som är ett av få matställen som har så pass "rena" produkter att jag kan äta dem. 17 spänn extra för glutenfritt bröd?! JAG KAN FAKTISKT INTE VÄLJA NÅT ANNAT?!

Nu är jag inte dum i huvudet, jag förstår att det beror på att de köper in mindre partier av allergivänliga alternativ och att det därför blir dyrare för dem med sådana varor. Men varför inte lägga på EN KRONA extra på alla andra smörgåsar så att de som faktiskt inte kan välja mellan 18 sorter utan har ETT ofta torrt och tråkigt alternativ i alla fall inte STRAFFAS för det?! Det är nog mycket straff att äta glutenfritt bröd som fastnar i hela käften kan jag säga. Jag skulle LÄTT betala en krona extra för mitt fika om jag visste att det gjorde att nån annan stackare slapp lägga halva sin budget på en macka. ÄR DET JAG SOM ÄR KONSTIG?!

Så. Nu är jag klar.

Vänta på mig

Häromdagen var det två år sedan en av mina favoritmänniskor i hela världen lämnade oss. Vi var som de flesta barndomsvänner, umgicks inte så mycket i vuxen ålder, hördes via sms eller på Facebook ibland. Han gillade allt jag la upp på Instagram. Jag skrattade åt hans kattbilder. När jag var hemma i byn blev jag alltid genuint glad när hans vita BMW dök upp och det där flinet lyste upp hela kupén bakom vindrutan. Och så drack vi kaffe och skrattade. Vi skrattade alltid mycket tillsammans. När vi var små umgicks vi ibland dygnet runt, men ni vet hur det blir, man är inte längre en del av varandras vardag när det är många mil emellan. 

Så det är inte i vardagen jag saknar "lillbrorsan". Men det är som ett stort hål där tryggheten fanns. När man visste att den som bar samma minnen som en själv om de där evighetssomrarna och pulkaturerna fanns där. Den som var en del av en själv. Jag var dum nog att tro att vi skulle överleva de äldre generationerna tillsammans och vara varandras familj när alla andra försvann. Att vi skulle bli de knasigaste, galnaste, roligaste pensionärerna världen skådat. Det är däri saknaden ligger för mig. I att det är en del av mig som saknas. Ett förflutet, en nutid och en framtid. Jag är så innerligt glad för alla minnen, men jag kan inte låta bli att önska att vi hade fortsatt dela de minnena tillsammans istället. 

Jag hoppas vi ses i solskenet till sommaren
Jag väntar på dig
(Tvångskliniken - Kitok)