Ibland undrar jag hur det känns att vara i alla andras huvuden. Hur tänker alla andra? Hur har de det när de umgås med sig själva? Jag känner ju bara deras fasad-person, den de väljer att visa för omvärlden.
Så eftersom jag tänker så mycket på hur ni andra har det där inne tänkte jag ge en liten inblick i min hjärna. Eftersom det är den enda jag känner till. Here goes.
När jag var liten hade jag en återkommande tankeslinga. Det var lite som en sådan där dagdröm som man återvänder till om och om igen. Ett tryggt litet hamsterhjul. Men egentligen var det inte en särskilt trygg tanke, jag funderade nämligen på "varför är jag jag" och "tänk om jag inte fanns". Jag ville absolut inte sluta leva, jag hade bara någon sorts livskris när jag insåg att alla faktiskt inte VAR jag och att alla, även jag, skulle dö. Det här är alltså mitt allra första minne. Helt seriöst. Jag kan inte ha varit äldre än fyra-fem år, eftersom jag minns situationer när jag tänkte på det och jag vet att det var ungefär vid den tidpunkten. Kort sagt, jag har alltid tänkt mycket. Och jag har alltid trott att ALLA gör det. Ehe.
I mitt huvud pågår det ett ständigt samtal. Jag snackar med mig själv o-a-v-b-r-u-t-e-t. Nu tänker du säkert "ja, vem gör inte det?" och så tänkte jag som sagt också. Men jag har förstått, via samtal med både hjärnskrynklare och vanliga dödliga, att mina samtal är lite mer... hur ska jag säga... monotona än andras. Jag är näst intill oförmögen att släppa tankar som hamnar i min tankeslinga. Den ständigt pågående tankeslingan. För den försvann inte när jag blev äldre. Den utvidgades.
Således, om jag börjar fundera på vad jag ska göra imorgon räcker det inte för mig att konstatera att "jag ska på bakluckeloppis", min hjärna tar upp den tanken och maler den runt runt runt i flera timmar tills något annat tar dess plats. Det behöver inte vara något negativt, jag tänker alltid igenom saker extremt noggrant vilket gör att jag ofta framstår som välplanerad, förutseende och i enstaka fall intelligent. Tyvärr gör det också att jag blir extremt glömsk eftersom nya tankar kan komma i vägen för det jag har tänkt göra. Och tyvärr gör det ibland att jag driver mig själv till vansinne. Jag tänker sönder allting, så till den grad att jag har svårt att njuta av nuet eftersom jag oftast nojar över då:et eller sen:et. Och jajaja, jag har gått kurser i mindfulness och tycker jättemycket om det, men efter alla möjliga olika metoder och försök började jag inse att det bara hjälpte till en viss gräns. När "alla andra" lyckades stänga av och lärde sig hantera sina tankemönster insåg jag att inte ens meditativa tillstånd (som jag faktiskt kan försätta mig i) gör att det blir helt tyst.
När jag kommer på något MÅSTE jag ibland göra det på en gång. Jag vet inte varför. Om jag inte gör det blir jag hemskt hemskt irriterad. Gråtfärdig. Jag brukar skylla på PMS. Men jag tror inte att man medicinskt sett kan lida av PMS hela månader i sträck.
En klok kvinna förklarade att man inte behöver ha en diagnos för att vara lite störd (ja eller så sa hon inte, men ungefär), vi befinner oss alla på en skala från normalstörda till olika grader av stördhet. I mitt fall handlade det enligt henne antagligen om ADHD. Man kan säga så här: om en normalstörd person ligger på en etta på en skala från ett till tio och en person med grav ADHD ligger på en tia pendlar jag mellan kanske... fem och sju?
Kul grej att skoja om, att jag inte kan ligga still med fötterna till
exempel, det är väl inget konstigt med det? Jag tycker faktiskt själv
att jag är ganska rolig. Och för det mesta är jag rolig att leva med. Men vissa dagar, som idag, vill jag göra slut
med mig själv. Inte PÅ mig själv, jag vill bara att jag håller käften
tio jävla sekunder så att jag får lite lugn och ro.
Hur har ni det i era huvuden?
