lördag 26 oktober 2013

Mest katter men lite annat också

Mina små kissar har blivit stora! Så stora att de inte längre får vara pojkar... Förra fredan körde en MYCKET orolig matte dem till tant veterinär för kastrering. Jag spelade lugn för kissarnas skull, men på väg hem i en tom bil missade jag först min infart och höll sedan på att köra på en cyklist när jag försökte korrigera misstaget. Otroligt obehagligt att lämna dem hos någon annan. Gör jag inte om! Så till veckan när det är dags för några dagars lov i Hällsjö får de följa med och hälsa på syrran Katla. 

Jo, jag har annat att skriva om än katter faktiskt, som att mitt feministiska hjärta börjat klappa igen. Jag vet inte var det har varit de senaste åren, jag har bara känt små stick i det lite nu och då, men plötsligt känner jag att jag har energin för att börja lyssna till det på allvar. Det är ju en av få "ideologier" (även om jag har svårt att se den som en politisk ideologi, men okej) där ALLA dras över samma kam. Om det finns EN idiot som kallar sig feminist så är genast alla det. Samma sak verkar inte gälla andra (framförallt inte EGNA) politiska åsikter. 

Jag önskar verkligen att det kunde finnas mindre debatt (där man försöker att verbalt brotta ner motståndaren) och mer diskussion i världen idag. I en diskussion går man inte in med inställningen att man måste få rätt, där är man intresserad av vad andra har att säga också. Kanske är man till och med beredd att revidera sin egen åsikt när man lyssnat på andras. Tro det eller ej, men det har hänt mig flera gånger, ÄVEN i feministiska frågor. 

Okej. Tillbaka till katterna. Jag vill bara att vi jämför lite bilder nu. Här är Aslan och Zazu i augusti (tre månader gamla): 




 Aslan och Zazu i mitten av september: 



Aslan och Zazu nu:


Zazu är liksom... normalstor medan Aslan (även enligt veterinären) är "ovanligt stor" för sin ålder. Oh yeah. 







torsdag 24 oktober 2013

Världens bästa Rand

Kan inte komma på något mer passande än att tillägna dagens inlägg i min återuppståndna blogg till världens finaste Rand. Idag lämnade han nämligen oss efter 15 år som familjen Nilssons beskyddare.


Jag lovade en vän häromdan att berätta historien om fladdermössen, och Rand spelar en högst betydande roll i just den historien. 

En natt i slutet av 90-talet när Therese och jag, som båda torde varit i 17-årsåldern, sover tryggt i våra sängar vaknar vi, eller nej vänta, vaknar Therese av ett konstigt ljud. Hon ropar (naturligtvis) på mig: "Jessika! Jag tror det är en orm under din säng!" Hur hon kan avgöra detta på två rums avstånd (och det är långt i det Nilssonska huset) i becksvart mörker är det ingen som ifrågasätter i det läget (mest för att det bara är jag som hör henne).Först tror jag kvinnan är helt förryckt, vi har liksom sovrummen på andra våningen i ett rätt högt hus, hur i HELVETE skulle en orm ha tagit sig dit upp? Men plötsligt hör jag också. Det väser och skallrar under sängen. Det. Är. Ett. Djur. Under. Min. Säng. 


 Jag FLYGER ur sängen, ut i hallen, in i mammas och pappas rum där kära mor sover djupt (pappa är på jobb den natten och Jenny flyttade hemifrån flera år tidigare, därav den kvarvarande trion i huset). Följande konversation utspelar sig: 
Jag:  Mamma! Det är nåt konstigt under min säng!
Mamma: Va? Nejnej, det är här utanför (viftar obestämt med handen). 
Jag: Eh nej. Jag är rätt säker på att det är under min säng?
Mamma: Nej, jag vet vad det är, det är ingen fara, det är här utanför. 
Jag: ... 


Jag går tillbaka till mitt rum eftersom mamma dittills i mitt liv ALLTID HAR HAFT RÄTT men inser snart att den här gången... är hon ute och cyklar. Jag går tillbaka. 

Jag: Men mamma, det ÄR verkligen nåt under min säng!
Mamma: ... Okej. 

(Senare fick jag veta att mamma här precis vaknat ur en dröm om utomjordingar. De cirkulerade utanför huset men var alltså inte farliga.)

Mamma och jag går modigt tillbaka till mitt rum. Tänder lampan. Kikar in under sängen. Där sitter Rand. Med ett jävla monster i munnen. Vi stirrar dumt. Och länge. Sedan konstaterar vi att det nog är en fladdermus. Vi går ut i hallen. Oklart varför. Mamma tycker att vi (Therese har nu anslutit till sällskapet) är lite fåniga när vi inte vill gå och lägga oss igen. Rand kommer ut ur mitt rum med fladdermusen i munnen. 

Mamma: Spring! In i badrummet!

Vi galopperar in i badrummet men inser att vi glömt jakthunden Nalle utanför. Ropar att han ska skynda sig i säkerhet, den farliga fladdermusen är på väg! Nalle ansluter. Med dörren lite på glänt står vi hoptryckta och kikar ut i hallen där Rand spatserar förbi med en fin fladdermusrosett i munnen (det är för övrigt HÄR du borde ha ropat "Rabies! Rabies" Therese, INTE när jag klappade den gulliga hunden på Irland). 


När jägare och fladdermus försvunnit ur sikte rusar vi tvärs över hallen in i mammas och pappas sovrum och slänger igen dörren. "Alla sova sen i samma säng" som vi så vackert sjöng i mammas födelsedagsvisa när hon fyllde 50. 

Snipp snapp snut så var sagan slut! Fast den är ju helt sann. Sant är också att 15 år är en lång tid i kattår. Men det spelar ingen roll. Jag hade ändå mer än gärna blivit välkomnad hem av Rand i flera år till. 

Avslutar med vad som kan vara den roligaste gif:en nånsin. Även om jag sitter här och är ledsen så hindrar ju inte det att jag gråter av skratt en stund också. Jag har ingen aning om varför min telefon gör såna här av kort men jag bryr mig ärligt talat inte så länge jag skrattar så här mycket åt dem. Bryr mig heller inte om att den inte har nånting alls med ämnet att göra. 


söndag 6 oktober 2013

Tanken slår mig ibland...

... tänk om jag inte tagit med mig mina två små rackarungar till Gävle?

Vad tror ni, klarar den sig?


Hur kliver man upp och gör mat? HUR?!
Jag jobbar så mycket att jag inte hinner tänka klart. Alltså, jag tänker ju alltid KLART som i redigt och förnuftigt (ehum, ja eller hur), men jag hinner inte tänka KLART som i färdigt, avslutat... ordentligt.

Om jag hann tänka klart tror jag att jag skulle tänka ungefär så här:
1. Jag vill flytta till ett hus på landet (jag skulle också ha tid att fundera ut hur jag skulle gå tillväga).
2. Jag vill skriva vidare på min fantastiska romanidé (jag skulle förstås även ha tid att komma på en ännu mer briljant intrig och skriva en historia som skulle försörja mig resten av mitt liv à la JK Rowling).
3. Jag vill göra mer musik (både skriva och göra som i att musicera bra mycket mer än jag gör nu. Det tror jag dock inte att jag skulle kunna försörja mig på, med tanke på hur Aslan och Zazu tittar på mig när jag försöker ta ton här hemma).
4. Jag vill spendera mer tid med mina helt jävla underbara vänner. Här, i Härnta, i Stockholm, i Hällsjö. Hur TÄNKER jag när jag prioriterar jobb framför det?! Ja just det, jag hinner ju aldrig TÄNKA så långt eftersom jag bara ser den helt enorma högen med rättning som ständigt väntar...

Så. Nu har jag rantat klart (för övrigt en jävligt elegant anglicism som funkar på svenska också. En rant på engelska=ranta runt som en galning språkligt). Jag kan också stolt meddela att jobbet fört med sig två BRA saker senaste tiden:
1. Jag är numera ÄNTLIGEN inspektor för en elevförening! För er som inte har koll på Vasas mycket speciella... idéer, det finns massor med elevföreningar på skolan och alla måste ha en lärare som "inspektor". Oklart vad en inspektor gör, men det... är en hederstitel. Hursomhelst, jag har väntat i SEX år på att bli tillfrågad, men jag har väl helt enkelt aldrig framstått som tillräckligt pålitlig. Men nu blev det rena ketchupeffekten, jag tycks få den stora äran att vara inspektor för TRE föreningar?! Självskryt, självskryt, självskryt! Hrm, jag blev väldigt väldigt glad vid första frågan. Jag började nästan grina vid andra frågan. Jag våldskramade nästan eleven som ställde den tredje frågan.

2. Jag blev tweetad (ja vad säger man då? Omnämnd i ett tweet har inte riktigt samma klang) av UR! Okej, jag förstår att det är jävligt B om man inte är lärare, men UR är liksom... våra husgudar? Om man får panik inför en lektion och tänker "vad i HELVETE ska jag göra idag?" så finns det alltid en räddning: UR:s pedagogiska och tänkvärda program. Man verkar alltid både schysst (ja, det är film?) och genomtänkt (jaa, det här är ju ett väldigt aktuellt ämne...). Och de tweetade om MIN blogg när jag skrev om deras hemsida? Jag känner att jag blir en aning överexalterad. Kan inte riktigt hantera det. Over and out.