Ett år. I min värld är det inte bara ovanligt utan helt ofattbart. Vi firade vår ettårsdag för några veckor sedan och det kanske är dags att berätta om vårt år tillsammans.
Ibland känns det som om vi nyss har träffats. Då blir jag förvånad när jag öppnar lägenhetsdörren efter en lång dag på jobbet och ser att lamporna är tända och middagen står på bordet (okej, det händer inte jätteofta eftersom vi har lite olika matvanor, men ibland!) och Niklas står i köket och bara... är mysig.
Ibland känns det som om vi har känt varandra mycket längre än ett år. Vår (gemensamma) sjuka humor borde ha tagit längre tid att utveckla. Vi har hunnit bli med bil, bli av med bil och bli med bil igen. Vi har lärt känna varandras familjer (Niklas har till och med fått ett par egna tjocksockar och jag väntar just precis nu på att få bjuda hans mor och bror på försenad födelsedagstårta), följt varandra till sjukhuset, gått på dop och 40-årskalas, åkt tåg och klivit av på fel station, klätt ut oss till låtar på maskerad, storhandlat på Maxi ICA (INTE ICA Maxi!), pratat i sömnen, haft magsjuka och varit förkylda, sett dåliga filmer, hållit handen på långpromenader (eller okej, Niklas vägrar gå längre än runt kvarteret), vunnit pengar, haft dåligt med pengar, längtat efter hund, sett hela The Wire, Oz, Game of Thrones och Dexter (och älskat varje minut) och lärt varandra massor med nya saker (Niklas kunde inte steka kyckling och jag hade ingen aning om vad AD Carry var för nåt). Men mest har vi skrattat.
Jag brukar kika på Niklas varje morgon när han ligger kvar och snusar i sängen och fundera på hur i hela friden han har hamnat här. Hos mig. Men sen struntar jag i hur och varför och är bara riktigt riktigt glad att han valt att stanna kvar. Varje dag. I ett år. Och att vi förhoppningsvis väljer att stanna hos varandra i många år till.
