Nu tänker jag mer på människor som av ren slump eller ödets försyn, vad man nu tror på, befinner sig på en väg som korsar ens egen. Och när ens vägar skiljs åt blir det inga storslagna avskedsscener, inga tårar och kanske inte ens någon saknad. Men. Man glömmer dem inte.
Ibland undrar jag om jag själv är en sån person för nån, eller om jag kanske kommer att bli det. För mig är nämligen några av de första jag kommer att tänka på när jag filosoferar kring det här gamla lärare. En från lågstadiet, en från högstadiet och en från gymnasiet. Yvonne, Birgit och Sture. Vansinnigt olika både som personer och som lärare, men vansinnigt lika ändå. De var uppriktigt intresserade av sina elever och jag upptäcker nu att det är känslan de skapade hos mig som jag försöker återskapa hos mina elever. Känslan av att man har ett värde oavsett vad man presterar. Känslan av att allas tankar är viktiga.
Jag tänker också mycket på mina första år i Gävle och hur skönt det var att vara ensam. För det mesta. Och hur ensamt det var att vara ensam ibland. Jag kände ingen och min familj var plötsligt 32 istället för 7 mil bort. Även om jag träffade folk hela dagarna på jobbet och även om jag ganska snart hittade vänner så var det som om mitt lärarjag tog över och var den sida av mig som skötte mest sociala kontakter. Men så började jag träna och där, på gymmet av alla ställen, fanns Ulrika, Gert och Jocke som, utan att de visste om det själva tror jag, var precis det jag behövde just då. Även om de inte var MIN familj så var de EN familj och jag fick vara med en stund då och då. Långa samtal över en kaffe i soffan, en spontan rundtur i Gävle så att jag skulle lära mig hitta, omtänksamhet och goda råd, och så blixtsnabba repliker och munhuggande (den typen av jargong som får en att känna sig hemma). Och sedan flyttade jag till en annan del av stan och vi skildes åt utan dramatik. Men ofta tänker jag på hur mycket de betydde den där korta perioden och att det antagligen är mycket tack vare det där andningshålet som jag stannade i Gävle och fortsatte jobba som lärare.
Och så tänker jag på Marlinde, Manja, Bjarke och Aslak som, trots att de är danskar, norrmän och halvholländare, är Irland för mig. Det var Marlinde som blev min syster i några månader, som "lärde mig allt hon kunde" som Baloo skulle ha sagt. Manja var min starkaste vänförälskelse någonsin, jag bara visste när jag såg henne att hon skulle bli viktig, och hon har sedan dess varit min förebild. Stark, modig och vacker. Och det var med Aslak jag firade att Modo tog SM-guld (!). Även om de var helårsstudenter och jag bara var där i några månader hann det bli en vana att sitta i Manja och Bjarkes halvfuktiga soffor och dricka te, och mina minnen från den tiden är starkare än några andra. Det är ovanligt att hitta människor som både accepterar och utmanar en på samma gång, och jag hade aldrig tidigare förstått hur stark den nordiska gemenskapen faktiskt är.
 |
| Manja, Marlinde och Bjarke |
Som sagt, jag tror inte att vi vet hur viktiga vi kan vara för en annan människa. Jag tror inte att vi vet vilka avtryck vi lämnar. Det viktiga är kanske att inse att man inte måste hålla kontakten och vara bästa vänner hela livet för att man ska få vara en del av någon annans liv. Ibland möts vi bara en kort stund. Och det räcker.
