När jag var typ 25 blev jag väldigt sjuk. Ingen visste riktigt vad det var utom att jag hade en massiv infektion i kroppen. Efter flera rejäla doser penicillin friskförklarades jag och allt var frid och fröjd. Eller ja, min mage klappade ju ihop fullständigt och ingen förklarade då att det är rätt vanligt när penicillinet slår ut ALLA bakterier i kroppen, även de man behöver för att ha en fungerande matsmältning (jaja, medicinskt kunniga har säkert synpunkter på förklaringsmodellen här men TYP). Det var alltså INTE mitt fel att jag blev sjuk och jag hade INTE kunnat låta bli det där penicillinet eftersom jag enligt läkarna då hade dött (ja jag frågade eftersom jag inte gillar antibiotika).
Därför tycker jag att det är intressant att jag numera STRAFFAS för detta. Jag fick nämligen en magsjukdom som en följd av ovan beskrivna händelseförlopp, en sjukdom som gör att jag är överkänslig mot en hel massa grejer. Gluten, laktos, tomat, paprika, chili och lite annat smått och gott. Jag har faktiskt aldrig varit särskilt ledsen för det, det var mest en axelryckning och "jaha, då får jag väl äta annat". Jag var mest glad att jag kunde äta nåt alls (det kunde jag nämligen inte under ett par månader, utom isbergssallad och ägg).
Nu till straffet. Vet ni att glutenfria produkter är tre gånger så dyra som motsvarande "vanliga" produkter? Vet ni att laktosfria produkter är mycket dyrare? Vet ni vad "ren" mat utan tillsatser (som mjölksocker eller varför inte lite paprikakrydda) kostar jämfört med halvfabrikat och färdiglagat? Jag försöker verkligen att leva billigt men mitt matkonto är GROTESKT för att gälla en ensamstående student.
Men det verkliga straffet är inte i matbutiken, där kan jag ju i alla fall försöka välja billiga alternativ. Riktigt kännbart blir det på vissa restauranger och fik där de laktos-och glutenfria alternativen påläggs en STRAFFAVGIFT. Kolla de stora kaffekedjorna, fem spänn extra om man vill ha sojamjölk. Kolla Joe & the Juice som är ett av få matställen som har så pass "rena" produkter att jag kan äta dem. 17 spänn extra för glutenfritt bröd?! JAG KAN FAKTISKT INTE VÄLJA NÅT ANNAT?!
Nu är jag inte dum i huvudet, jag förstår att det beror på att de köper in mindre partier av allergivänliga alternativ och att det därför blir dyrare för dem med sådana varor. Men varför inte lägga på EN KRONA extra på alla andra smörgåsar så att de som faktiskt inte kan välja mellan 18 sorter utan har ETT ofta torrt och tråkigt alternativ i alla fall inte STRAFFAS för det?! Det är nog mycket straff att äta glutenfritt bröd som fastnar i hela käften kan jag säga. Jag skulle LÄTT betala en krona extra för mitt fika om jag visste att det gjorde att nån annan stackare slapp lägga halva sin budget på en macka. ÄR DET JAG SOM ÄR KONSTIG?!
Så. Nu är jag klar.
onsdag 30 november 2016
Vänta på mig
Häromdagen var det två år sedan en av mina favoritmänniskor i hela världen lämnade oss. Vi var som de flesta barndomsvänner, umgicks inte så mycket i vuxen ålder, hördes via sms eller på Facebook ibland. Han gillade allt jag la upp på Instagram. Jag skrattade åt hans kattbilder. När jag var hemma i byn blev jag alltid genuint glad när hans vita BMW dök upp och det där flinet lyste upp hela kupén bakom vindrutan. Och så drack vi kaffe och skrattade. Vi skrattade alltid mycket tillsammans. När vi var små umgicks vi ibland dygnet runt, men ni vet hur det blir, man är inte längre en del av varandras vardag när det är många mil emellan.
Så det är inte i vardagen jag saknar "lillbrorsan". Men det är som ett stort hål där tryggheten fanns. När man visste att den som bar samma minnen som en själv om de där evighetssomrarna och pulkaturerna fanns där. Den som var en del av en själv. Jag var dum nog att tro att vi skulle överleva de äldre generationerna tillsammans och vara varandras familj när alla andra försvann. Att vi skulle bli de knasigaste, galnaste, roligaste pensionärerna världen skådat. Det är däri saknaden ligger för mig. I att det är en del av mig som saknas. Ett förflutet, en nutid och en framtid. Jag är så innerligt glad för alla minnen, men jag kan inte låta bli att önska att vi hade fortsatt dela de minnena tillsammans istället.
Jag väntar på dig
(Tvångskliniken - Kitok)
onsdag 16 november 2016
As in olden days, happy golden days
År: 2006
Sysselsättning: Student
Plats: Coop Härnösand
Extrajobb: Demonstratris
Jag anländer till butiken exakt en kvart före utsatt tid. Tidigare än så får jag enligt kontraktet inte infinna mig då jag 1. inte får betalt för det 2. inte får störa butikens personal 3. inte får förbereda något tidigare än så. Jag vet inte vad jag ska dema idag men hoppas på ett lätt gig, typ en ny sorts mjukost (brer hellre mackor en hel dag än grillar korv utomhus i regnet).
Personalen släpper med viss tvekan in mig i personalrummet där allt materiel jag behöver ska finnas. Ingen verkar vara informerad om att jag ska dema där idag. Dealen de har med demoföretaget är att jag ska sköta allt, ingen i personalen ska behöva använda arbetstid till mitt uppdrag, men de brukar i alla fall veta om att jag ska komma. Jaja. Inget materiel står att finna. Hm. Jag lokaliserar butikschefen och han ser genast skyldig ut. Jag anar oråd. "Ja vi glömde att ta fram tårtorna igår" säger han och dirigerar mig längst bak i butiken, precis bredvid byggvarorna. Där står två rangliga bord med en enorm kaffebryggare på. På ett av borden ligger den lokala dagstidningen uppslagen på en jätteannons "Vi bjuder på fika!" är huvudrubriken som ackompanjeras av loggorna för tårtföretaget och ett kaffeföretag. Och så Coops förstås. Jag blir kall. HELVETE! Gratis fika. På en fredag. På Coop. Jag vill gråta.
Bakom borden står ungefär tvåhundra lådor med jättefrysta prinsesstårtor. Framför borden står tio arga pensionärer. "Så dags att komma nu" muttrar en gubbe "det stod att det började tio och det är bara fem minuter kvar till dess". Butikschefen viftar lite med händerna mot tårtorna och börjar gå tillbaka mot de tryggare delarna av butiken. "Vänta!" ropar jag "Var kan jag koppla i kaffebryggaren? Och var finns det vatten?" Han tittar förvirrat på mig och ser sig sedan omkring. Det finns inte ens några väggar i närheten, än mindre eluttag. "Eh, jag skickar hit en kille som tittar på det!" Han börjar gå igen men hejdar sig: "Jo just det, den andra tjejen som skulle vara här idag har blivit sjuk tyvärr. Tror du att du klarar dig själv?" Jag blir mållös. Vad? Hur? IN WHAT UNIVERSE?! vill jag skrika men eftersom det inte är hans fel och vi inte kan göra något åt situationen ler jag uppmuntrande: "Jajamen, inga problem!"
Jag springer tillbaka till personalrummet en halv kilometer bort, lokaliserar ett par förskärare i en kökslåda, greppar tre tillbringare, fyller dem med vatten och lubbar tillbaka till borden där fem pensionärer till har anslutit. Ett par av dem har tagit sig runt borden och börjat plocka med tårtorna. Jag schasar bort pensionärerna, kastar ut en pappduk över bordet, rycker ut ett par tårtor ur lådorna i hopp om att de ska tina lite fortare och springer tillbaka till personalrummet för att hitta kaffet som borde stå undanställt men no luck. Tillbaka ut i butiken, hittar kaffehyllan, försöker minnas vilket märke det var i annonsen och snappar åt mig ett par paket. Rusar tillbaka till pensionärerna som nu övergått från irriterat muttrande till högljudda klagomål. "Klockan är fem ÖVER tio nu!"
Laddar kaffebryggaren samtidigt som en kille med en stege på axeln anländer och klättrar upp i taket bredvid mig. Han släpper ner en förlängningssladd och jag trycker i kontakten. Börjar få kontroll på situationen. Jag hugger tag i en förskärare och sätter den mot en av tårtorna. Tårtan skjuter iväg som en projektil över bordet. Slippery little sucker! Jag måste lägga hela kroppstyngden på kniven för att ens göra ett jack i tårtan. "Nu sprutar det kaffe över golvet" säger en av pensionärerna. Jag tittar bort mot bryggaren och mycket riktigt. Jag har glömt sätta i filtret. Pensionärerna som står en halvmeter bort stirrar på bryggaren. "Nja" säger jag skämtsamt (tycker jag själv) "det är ju bara vatten!" (och ni kunde väl för i helvete ha satt dit filtret åt mig?!) Pensionärerna är inte roade. Mer vatten i bryggaren, filtret på plats, kaffe börjar droppa ner i kannan. En gubbe tar demonstrativt en kopp från bordet, rycker undan kannan och sätter in koppen där istället. Han tittar utmanande på mig som om han väntar sig protester men jag ler bara vänligt och fortsätter karva i tårtan. Not. Worth. It.
"Får man ingen sked?" Jag tittar förvirrat upp med förskäraren i ena handen och kaffekannan i den andra. "Eh, ett ögonblick" säger jag och rusar iväg till andra änden av butiken. Plastskedar, var i helvete har de gömt plastskedarna?! När jag, efter att ha lokaliserat och stulit ett par förpackningar skedar, återvänder till tårtkalaset står flera av pensionärerna misstänkt nära kaffebryggaren. Jodå. De har försett sig med mer kaffe på egen hand. "MAN FÅR BARA TA EN GÅNG NÄR DET ÄR GRATIS!" vill jag skrika men det gör jag inte. "Det är slut på kaffe bara så du vet!" säger en gubbe innan han kastar sin mugg och går. Jag tackar vänligt för informationen.
Fyra timmar senare börjar tårtorna bli lite lättare att skära, jag har kommit ikapp med kaffebryggningen och de ilsknaste pensionärerna har efter två vändor (jo de går runt butiken och tror att man inte känner igen dem på andra varvet) åkt till ICA för att fortsätta äta gratismat där. Jag har mottagit två frierier av äldre herrar ("men om jag vore tjugo år yngre, skulle du säga ja då?" Nej du skulle fortfarande vara 40 år äldre än jag?!) och snubblat ungefär 30 gånger över tomma tårtlådor. När jag ska räcka över en kaffemugg släpper den inte mina fingrar. Jag tittar på mina händer. De är helt täckta av florsocker och marsipanklet. Jag är en mänsklig sugpropp. När jag skakat loss koppen tittar jag för första gången på hela dagen ner på mig själv. Reglerna säger svarta arbetskläder så det är vad jag förväntar mig att se. Men det är vitt. Jag är täckt i florsocker från topp till tå. Jag slickar mig runt munnen. Det smakar sött. Enter butikschefen. Han tittar på mig med förfäran i blicken. "Eh, jag kan stå här en stund om du... behöver ta en paus" säger han trots att både han och jag vet att det är emot reglerna. Halvt död av kissnödighet springer jag till toan. Jag tittar mig inte i spegeln. Bara halva dagen kvar.
År: 2016
Sysselsättning: Student
Plats: Sofiedalsskolan Valbo
Extrajobb: Eh... Lärarkandidat...bedömare?
Jag kliver upp en timme tidigare än vanligt för att hinna med bussen till Valbo. Lyssnar på lite ljudbok, spatserar långsamt förbi villor och gräsmattor. När jag kommer fram till skolan möter dagens objekt, lärarkandidaten, mig och vi sätter oss och småpratar om upplägget en stund före lektionen. Vi går till lektionssalen, jag sätter mig längst bak med datorn redo. Det är en lugn lektion, trevliga genomgångar, roliga elever, jag applåderar efter att de visat upp sina reklamfilmer fast jag egentligen ska vara tyst observatör. Efter lektionen diskuterar vi upplägg, ledarskap, gruppdynamik och genus. Jag ger några välmenande råd innan kandidaten följer mig tillbaka till personalrummet där jag hämtar jacka och vantar och beger mig tillbaka till bussen. Känns skönt att ha fått prata och tänka skola en stund igen. När jag kommer hem fyller jag i bedömningsdokumenten, mailar iväg dem och klappar mig själv på axeln. Good job.
GISSA VILKET SOM GAV TRE GÅNGER SÅ BRA BETALT?!
Sysselsättning: Student
Plats: Coop Härnösand
Extrajobb: Demonstratris
Jag anländer till butiken exakt en kvart före utsatt tid. Tidigare än så får jag enligt kontraktet inte infinna mig då jag 1. inte får betalt för det 2. inte får störa butikens personal 3. inte får förbereda något tidigare än så. Jag vet inte vad jag ska dema idag men hoppas på ett lätt gig, typ en ny sorts mjukost (brer hellre mackor en hel dag än grillar korv utomhus i regnet).
Personalen släpper med viss tvekan in mig i personalrummet där allt materiel jag behöver ska finnas. Ingen verkar vara informerad om att jag ska dema där idag. Dealen de har med demoföretaget är att jag ska sköta allt, ingen i personalen ska behöva använda arbetstid till mitt uppdrag, men de brukar i alla fall veta om att jag ska komma. Jaja. Inget materiel står att finna. Hm. Jag lokaliserar butikschefen och han ser genast skyldig ut. Jag anar oråd. "Ja vi glömde att ta fram tårtorna igår" säger han och dirigerar mig längst bak i butiken, precis bredvid byggvarorna. Där står två rangliga bord med en enorm kaffebryggare på. På ett av borden ligger den lokala dagstidningen uppslagen på en jätteannons "Vi bjuder på fika!" är huvudrubriken som ackompanjeras av loggorna för tårtföretaget och ett kaffeföretag. Och så Coops förstås. Jag blir kall. HELVETE! Gratis fika. På en fredag. På Coop. Jag vill gråta.
Bakom borden står ungefär tvåhundra lådor med jättefrysta prinsesstårtor. Framför borden står tio arga pensionärer. "Så dags att komma nu" muttrar en gubbe "det stod att det började tio och det är bara fem minuter kvar till dess". Butikschefen viftar lite med händerna mot tårtorna och börjar gå tillbaka mot de tryggare delarna av butiken. "Vänta!" ropar jag "Var kan jag koppla i kaffebryggaren? Och var finns det vatten?" Han tittar förvirrat på mig och ser sig sedan omkring. Det finns inte ens några väggar i närheten, än mindre eluttag. "Eh, jag skickar hit en kille som tittar på det!" Han börjar gå igen men hejdar sig: "Jo just det, den andra tjejen som skulle vara här idag har blivit sjuk tyvärr. Tror du att du klarar dig själv?" Jag blir mållös. Vad? Hur? IN WHAT UNIVERSE?! vill jag skrika men eftersom det inte är hans fel och vi inte kan göra något åt situationen ler jag uppmuntrande: "Jajamen, inga problem!"
Jag springer tillbaka till personalrummet en halv kilometer bort, lokaliserar ett par förskärare i en kökslåda, greppar tre tillbringare, fyller dem med vatten och lubbar tillbaka till borden där fem pensionärer till har anslutit. Ett par av dem har tagit sig runt borden och börjat plocka med tårtorna. Jag schasar bort pensionärerna, kastar ut en pappduk över bordet, rycker ut ett par tårtor ur lådorna i hopp om att de ska tina lite fortare och springer tillbaka till personalrummet för att hitta kaffet som borde stå undanställt men no luck. Tillbaka ut i butiken, hittar kaffehyllan, försöker minnas vilket märke det var i annonsen och snappar åt mig ett par paket. Rusar tillbaka till pensionärerna som nu övergått från irriterat muttrande till högljudda klagomål. "Klockan är fem ÖVER tio nu!"
Laddar kaffebryggaren samtidigt som en kille med en stege på axeln anländer och klättrar upp i taket bredvid mig. Han släpper ner en förlängningssladd och jag trycker i kontakten. Börjar få kontroll på situationen. Jag hugger tag i en förskärare och sätter den mot en av tårtorna. Tårtan skjuter iväg som en projektil över bordet. Slippery little sucker! Jag måste lägga hela kroppstyngden på kniven för att ens göra ett jack i tårtan. "Nu sprutar det kaffe över golvet" säger en av pensionärerna. Jag tittar bort mot bryggaren och mycket riktigt. Jag har glömt sätta i filtret. Pensionärerna som står en halvmeter bort stirrar på bryggaren. "Nja" säger jag skämtsamt (tycker jag själv) "det är ju bara vatten!" (och ni kunde väl för i helvete ha satt dit filtret åt mig?!) Pensionärerna är inte roade. Mer vatten i bryggaren, filtret på plats, kaffe börjar droppa ner i kannan. En gubbe tar demonstrativt en kopp från bordet, rycker undan kannan och sätter in koppen där istället. Han tittar utmanande på mig som om han väntar sig protester men jag ler bara vänligt och fortsätter karva i tårtan. Not. Worth. It.
"Får man ingen sked?" Jag tittar förvirrat upp med förskäraren i ena handen och kaffekannan i den andra. "Eh, ett ögonblick" säger jag och rusar iväg till andra änden av butiken. Plastskedar, var i helvete har de gömt plastskedarna?! När jag, efter att ha lokaliserat och stulit ett par förpackningar skedar, återvänder till tårtkalaset står flera av pensionärerna misstänkt nära kaffebryggaren. Jodå. De har försett sig med mer kaffe på egen hand. "MAN FÅR BARA TA EN GÅNG NÄR DET ÄR GRATIS!" vill jag skrika men det gör jag inte. "Det är slut på kaffe bara så du vet!" säger en gubbe innan han kastar sin mugg och går. Jag tackar vänligt för informationen.
Fyra timmar senare börjar tårtorna bli lite lättare att skära, jag har kommit ikapp med kaffebryggningen och de ilsknaste pensionärerna har efter två vändor (jo de går runt butiken och tror att man inte känner igen dem på andra varvet) åkt till ICA för att fortsätta äta gratismat där. Jag har mottagit två frierier av äldre herrar ("men om jag vore tjugo år yngre, skulle du säga ja då?" Nej du skulle fortfarande vara 40 år äldre än jag?!) och snubblat ungefär 30 gånger över tomma tårtlådor. När jag ska räcka över en kaffemugg släpper den inte mina fingrar. Jag tittar på mina händer. De är helt täckta av florsocker och marsipanklet. Jag är en mänsklig sugpropp. När jag skakat loss koppen tittar jag för första gången på hela dagen ner på mig själv. Reglerna säger svarta arbetskläder så det är vad jag förväntar mig att se. Men det är vitt. Jag är täckt i florsocker från topp till tå. Jag slickar mig runt munnen. Det smakar sött. Enter butikschefen. Han tittar på mig med förfäran i blicken. "Eh, jag kan stå här en stund om du... behöver ta en paus" säger han trots att både han och jag vet att det är emot reglerna. Halvt död av kissnödighet springer jag till toan. Jag tittar mig inte i spegeln. Bara halva dagen kvar.
År: 2016
Sysselsättning: Student
Plats: Sofiedalsskolan Valbo
Extrajobb: Eh... Lärarkandidat...bedömare?
Jag kliver upp en timme tidigare än vanligt för att hinna med bussen till Valbo. Lyssnar på lite ljudbok, spatserar långsamt förbi villor och gräsmattor. När jag kommer fram till skolan möter dagens objekt, lärarkandidaten, mig och vi sätter oss och småpratar om upplägget en stund före lektionen. Vi går till lektionssalen, jag sätter mig längst bak med datorn redo. Det är en lugn lektion, trevliga genomgångar, roliga elever, jag applåderar efter att de visat upp sina reklamfilmer fast jag egentligen ska vara tyst observatör. Efter lektionen diskuterar vi upplägg, ledarskap, gruppdynamik och genus. Jag ger några välmenande råd innan kandidaten följer mig tillbaka till personalrummet där jag hämtar jacka och vantar och beger mig tillbaka till bussen. Känns skönt att ha fått prata och tänka skola en stund igen. När jag kommer hem fyller jag i bedömningsdokumenten, mailar iväg dem och klappar mig själv på axeln. Good job.
GISSA VILKET SOM GAV TRE GÅNGER SÅ BRA BETALT?!
fredag 11 november 2016
Sick and tired
Jag har alltid varit periodare. En månad vill jag bara ha jeans och coola jackor, nästa enbart gulliga klänningar. Ena veckan äter jag bara halloumi och nästa dör jag om jag inte får vaniljkvarg varje dag. Jag tittar på tre kriminalserier i sträck och bränner sen Bonde söker fru alla säsonger.
Och så är jag rädd i perioder. Nu har jag varit det ett tag igen. Jag vill inte gå ut själv på kvällarna, eftersom jag inbillar mig att varenda snubbe som går framför eller bakom har en evil plan och snart, snart attackerar han. När jag bodde i Härnösand gick jag flera självförsvarskurser och sen var jag inte rädd på länge. Tills den där gången två killar började följa efter mig på vägen hem från krogen men grannen tack och lov råkade vara ute med hunden precis där och då. Men då gick rädslan över rätt fort. Tills den där gången en killkompis höll fast mig "på skoj" och jag insåg att jag inte hade en chans att ta mig loss trots kurserna i självförsvar. Jag försökte tänka att det var för att jag inte tog i på riktigt, jag ville ju inte göra illa honom, men å andra sidan tog inte han i på riktigt heller.
Jag tror inte att någon som inte själv är svagare och mindre än majoriteten av världens befolkning förstår hur det känns att leva med ett ständigt närvarande hot. När jag flyttade till Gävle träffade jag en hel del folk som jag lärt känna på nätet, både killar och tjejer. Jag kunde få inbjudningar som "kom förbi och kolla på tv ikväll" och om jag varit kille hade jag nog tackat ja till såna förslag. Men jag är inte kille så jag sa alltid nej och föreslog att vi skulle ses nånstans på allmän plats. Utom om det var en ny tjejkompis som kom med förslaget, då stängde jag glatt in mig i en bil med henne och åkte ut i ödemarken. Är inte det för jävla tragiskt?
Nu orkar jag inte ta fram siffrorna, men 80 % av alla brott i Sverige begås av män och när det gäller våldsbrott är siffran ännu högre. Jag brukar försöka intala mig själv att jag inte kan gå runt och vara rädd hela tiden och att risken är minimal att jag ska råka ut för något. Men häromdan på tåget var det en karl som vägrade acceptera att jag inte ville prata med honom. Sen satt han och stirrade på mig resten av resan. När jag var i Köpenhamn och gick genom stan med en tjejkompis var det två killar som började vissla och följa efter oss. Små obetydliga händelser tagna ur sitt sammanhang, men de kändes väldigt hotfulla där och då. Och jag blir så trött så trött så trött på hotet om våld och trakasserier som alltid hänger över en som tjej. Män som bara klampar in i ens privata zon och sfär och tar plats och är oförskämda. Ja, det finns kvinnor som gör detsamma, men fattar ni skillnaden? DE ÄR INTE ETT HOT. Det är nämligen extremt ovanligt att kvinnor använder våld eller hot om våld.
Jag hoppas att även den här perioden av rädsla ska gå över. Jag vill tänka "fuck it" och göra som jag vill, gå på kvällspromenader, sätta mig var som helst på ett jävla tåg och inte leta efter en kvinna som ser snäll ut att dela säte med och hoppa på alla galna idéer som folk har utan att tänka på om det är en man eller kvinna som frågar. Det vill jag. Det ska jag.
Och så är jag rädd i perioder. Nu har jag varit det ett tag igen. Jag vill inte gå ut själv på kvällarna, eftersom jag inbillar mig att varenda snubbe som går framför eller bakom har en evil plan och snart, snart attackerar han. När jag bodde i Härnösand gick jag flera självförsvarskurser och sen var jag inte rädd på länge. Tills den där gången två killar började följa efter mig på vägen hem från krogen men grannen tack och lov råkade vara ute med hunden precis där och då. Men då gick rädslan över rätt fort. Tills den där gången en killkompis höll fast mig "på skoj" och jag insåg att jag inte hade en chans att ta mig loss trots kurserna i självförsvar. Jag försökte tänka att det var för att jag inte tog i på riktigt, jag ville ju inte göra illa honom, men å andra sidan tog inte han i på riktigt heller.
Jag tror inte att någon som inte själv är svagare och mindre än majoriteten av världens befolkning förstår hur det känns att leva med ett ständigt närvarande hot. När jag flyttade till Gävle träffade jag en hel del folk som jag lärt känna på nätet, både killar och tjejer. Jag kunde få inbjudningar som "kom förbi och kolla på tv ikväll" och om jag varit kille hade jag nog tackat ja till såna förslag. Men jag är inte kille så jag sa alltid nej och föreslog att vi skulle ses nånstans på allmän plats. Utom om det var en ny tjejkompis som kom med förslaget, då stängde jag glatt in mig i en bil med henne och åkte ut i ödemarken. Är inte det för jävla tragiskt?
Nu orkar jag inte ta fram siffrorna, men 80 % av alla brott i Sverige begås av män och när det gäller våldsbrott är siffran ännu högre. Jag brukar försöka intala mig själv att jag inte kan gå runt och vara rädd hela tiden och att risken är minimal att jag ska råka ut för något. Men häromdan på tåget var det en karl som vägrade acceptera att jag inte ville prata med honom. Sen satt han och stirrade på mig resten av resan. När jag var i Köpenhamn och gick genom stan med en tjejkompis var det två killar som började vissla och följa efter oss. Små obetydliga händelser tagna ur sitt sammanhang, men de kändes väldigt hotfulla där och då. Och jag blir så trött så trött så trött på hotet om våld och trakasserier som alltid hänger över en som tjej. Män som bara klampar in i ens privata zon och sfär och tar plats och är oförskämda. Ja, det finns kvinnor som gör detsamma, men fattar ni skillnaden? DE ÄR INTE ETT HOT. Det är nämligen extremt ovanligt att kvinnor använder våld eller hot om våld.
Jag hoppas att även den här perioden av rädsla ska gå över. Jag vill tänka "fuck it" och göra som jag vill, gå på kvällspromenader, sätta mig var som helst på ett jävla tåg och inte leta efter en kvinna som ser snäll ut att dela säte med och hoppa på alla galna idéer som folk har utan att tänka på om det är en man eller kvinna som frågar. Det vill jag. Det ska jag.
tisdag 1 november 2016
Who will you be when you grow up
En av de saker jag tycker mest om med att vara lärare (jag ÄR fortfarande lärare även om jag för tillfället inte JOBBAR som lärare) är att man nästan varje dag har chansen att lära sig om nya ämnesområden. Eleverna kanske skriver texter i ett annat ämne som de bearbetar på mina svensklektioner eller så kommer jag på den briljanta idén att vi ska jobba med textuniversum fast jag inte själv vet vad det är. Än. Och så forskar jag som en galning under en kvart innan det är dags att rusa vidare till nästa arbetsuppgift.
Nu när jag är student igen får jag också lära mig om helt nya ämnesområden, men nu har jag tid att verkligen tänka på det som på engelska heter the repercussions (det FINNS inget bra motsvarande ord, "konsekvenser" eller "efterverkningar" ger inte samma känsla av trumslagens eko, hur konsekvensen känns i hela kroppen) av det som beskrivs.
Den senaste tanken som fastnat har med Sverigedemokraterna att göra. Idag diskuterade vi hur krångligt det är för ett public service-företag som SVT att förhålla sig till dels sitt sändningstillstånd, dels det faktum att SD anklagats för att vara ett rasistiskt parti. I sändningstillståndet står följande:
"Sveriges Television AB (SVT) har till uppgift att bedriva tv-verksamhet i allmänhetens tjänst. Verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till staten som olika ekonomiska politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället. Det är särskilt viktigt att SVT slår vakt om programområden som är betydelsefulla för allmänintresset."
"I allmänhetens tjänst" rimmar illa med att ge ett påstått rasistiskt parti en plattform. Jag försöker alltså INTE hävda här att SD är rasistiska, men de har anklagats för det och anklagelsen i sig gör att journalister på SVT måste tänka sig för både en och två gånger innan de ger sig i kast med vad som på ytan kan tyckas vara "neutral" och "objektiv" nyhetsrapportering.
Och sen funderade jag vidare på hur jag, som eventuell framtida journalist, skulle hantera den frågan. När jag läser SD:s partiprogram ser jag inga problem med det som står där för mig personligen. Mitt liv skulle antagligen inte förändras nämnvärt vad gäller materiella resurser. Jag är vit medelklass med svenskt medborgarskap, väldigt mycket i partiprogrammet vänder sig direkt till mig som "äkta svensk". (Nu är jag inte särskilt tilltalad av partiprogrammet av en hel rad anledningar, men det är inte poängen här). Mitt problem är att jag, som eventuell framtida journalist, hamnar i en väldigt konstig situation om JAG, som gynnas av SD:s politik, ska fatta beslut om hur rapporteringen kring dem ska se ut. JAG har aldrig drabbats av rasism. JAG är inte på något sätt "hotad" av de förslag de presenterar (utom när det gäller feministiska frågor, hujedamej). Jag kan förstås hävda att allas röst, även de som ses som "obekväma", måste få höras. Men kan jag bedöma the repercussions?
Det här vill jag diskutera med kloka människor.
Nu när jag är student igen får jag också lära mig om helt nya ämnesområden, men nu har jag tid att verkligen tänka på det som på engelska heter the repercussions (det FINNS inget bra motsvarande ord, "konsekvenser" eller "efterverkningar" ger inte samma känsla av trumslagens eko, hur konsekvensen känns i hela kroppen) av det som beskrivs.
Den senaste tanken som fastnat har med Sverigedemokraterna att göra. Idag diskuterade vi hur krångligt det är för ett public service-företag som SVT att förhålla sig till dels sitt sändningstillstånd, dels det faktum att SD anklagats för att vara ett rasistiskt parti. I sändningstillståndet står följande:
"Sveriges Television AB (SVT) har till uppgift att bedriva tv-verksamhet i allmänhetens tjänst. Verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till staten som olika ekonomiska politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället. Det är särskilt viktigt att SVT slår vakt om programområden som är betydelsefulla för allmänintresset."
"I allmänhetens tjänst" rimmar illa med att ge ett påstått rasistiskt parti en plattform. Jag försöker alltså INTE hävda här att SD är rasistiska, men de har anklagats för det och anklagelsen i sig gör att journalister på SVT måste tänka sig för både en och två gånger innan de ger sig i kast med vad som på ytan kan tyckas vara "neutral" och "objektiv" nyhetsrapportering.
Och sen funderade jag vidare på hur jag, som eventuell framtida journalist, skulle hantera den frågan. När jag läser SD:s partiprogram ser jag inga problem med det som står där för mig personligen. Mitt liv skulle antagligen inte förändras nämnvärt vad gäller materiella resurser. Jag är vit medelklass med svenskt medborgarskap, väldigt mycket i partiprogrammet vänder sig direkt till mig som "äkta svensk". (Nu är jag inte särskilt tilltalad av partiprogrammet av en hel rad anledningar, men det är inte poängen här). Mitt problem är att jag, som eventuell framtida journalist, hamnar i en väldigt konstig situation om JAG, som gynnas av SD:s politik, ska fatta beslut om hur rapporteringen kring dem ska se ut. JAG har aldrig drabbats av rasism. JAG är inte på något sätt "hotad" av de förslag de presenterar (utom när det gäller feministiska frågor, hujedamej). Jag kan förstås hävda att allas röst, även de som ses som "obekväma", måste få höras. Men kan jag bedöma the repercussions?
Det här vill jag diskutera med kloka människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)