söndag 16 februari 2014

Om att läsa...

... och att tycka till om andras läsning.

Igår sa någon jag känner till mig: "vuxna människor borde inte läsa Harry Potter". Och verkade mena det. När boken kom, berättade hen, ville hen rycka den ur händerna på alla vuxna människor på tåget och ge dem något "riktigt att läsa".

Jag väljer att inte ens försöka tolka det som ett skämt (vilket jag ofta gör som någon slags försvarsmekanism, för att jag inte orkar ta alla strider hela tiden. Jag är trots allt feminist, antirasist och kattälskare all in one, vilket borgar för en hel del... konflikter). Och det leder till en del tankar. Vad är en vuxen människa? Varför borde de inte läsa det som kategoriserats som ungdomslitteratur?

Jag kan inte definiera vad som är en vuxen människa. Har det med ålder att göra? Att ta ekonomiskt ansvar? Att ta socialt ansvar för sig själv? Att flytta hemifrån? Men om en inte flyttar hemifrån eller inte kan få ett jobb, är en inte vuxen då? Det är mitt första problem i resonemanget ovan. Själv känner jag mig som vuxen, är det min egen definition som får avgöra?

Mitt andra problem är "borde inte". Jag har inga problem med att människor uttrycker sin åsikt om litteratur, det är liksom det jag försöker lära mina elever. Problemet är när någon försöker hävda att hen har tolkningsföreträde när det gäller ett litterärt verks kvalitéer. Hur mycket expert en än är så vet alla som någon gång trängt in på djupet i ett ämne att en aldrig någonsin kan veta allt. Därför är tvärsäkra påståenden oftare ett sätt att visa okunskap om ett ämnes komplexitet än ett bevis på att en har förstått något som motparten inte har förstått. Titta bara på kommentarsfältet efter artiklar som uttrycker en feministisk åsikt.

Så jo, jag är vuxen. Och jo, jag borde läsa Harry Potter. För att JAG tycker att den har kvalitéer som jag är ute efter. Jag borde inte behöva försvara eller motivera det valet med att "jag minsann läser annan, fiiiin litteratur också, jag är ju trots allt svensklärare!" Det gör mig fruktansvärt irriterad när folk antyder (eller antyder och antyder, det var ju inte direkt subtilt) att barn- och ungdomslitteratur inte är "läsvärd" och därmed förminskar den till något "gulligt" som ungar håller på med. Att INTE läsa de böcker barn läser är att inte vilja ta del av deras värld. Och det är att glömma att en själv har varit barn en gång.

Hur kan det vara något negativt att en som vuxen läser böcker med barn i huvudrollerna? Att en lever sig in i ett barns situation för en stund? Att en förstår varför barn ibland behöver få fly till Harry Potters värld och leva med trollkarlar och hippogriffer? Och varför en själv behöver få göra det ibland.