måndag 6 mars 2017

Here we go again

Jag har tjatat om det förut men jag tänker tjata om det igen. Relationer.

Jag har haft några långa relationer och i de allra flesta fall har de följt mallen för en traditionell heterosexuell relation. Det här är inte en åsikt, det här är fakta. Att man ens måste säga det är så jävla tröttsamt. Men det finns en hel del forskning, både ny och gammal, om hur kvinnor och män GENERELLT hanterar relationer. Att kvinnor tar mest känslomässigt ansvar. Känner in, lyssnar av, ser till så att relationen fungerar.

I mina traditionellt heterosexuella relationer var jag den som tog mest känslomässigt ansvar, även enligt utomstående bedömare. Det var jag som tog ansvar för att reda ut konflikter. Jag ringde och sa att vi säkert bara gjort vårt bästa och att man får vara trött och snäsig ibland. Svaret? Men be om ursäkt då. Det var jag som försökte lära mig hur vi bäst skulle kunna kommunicera. Jag föreslog att vi skulle vara tydliga med om något sårade eller gjorde oss arga, utan att anklaga. Man är ju olika, och det som är ett skämt för mig behöver inte vara det för dig. Svaret? Eller så kan du sluta vara elak bara (ja för jag är ju elak MED FLIT hela tiden, det är verkligen mitt mål i livet).

Det var jag som hela tiden hävdade att det inte nödvändigtvis finns ett rätt och ett fel utan att man kanske måste kunna inse att olika perspektiv ger olika svar på frågor. Svaret: Du har fel.

Jag vet. Jag är ju en så jävla fin människa.

Jag slet hårt med att förstå mina partners. Ställde frågor, valde bästa istället för värsta möjliga tolkning (man kan ju testa med att utgå från att den mittemot gör sitt bästa som sagt och att han eller hon inte medvetet försöker jävlas). Och det är precis det forskning visar att kvinnor gör betydligt mer än män. Jag förklarade det här för ett ex och han sa att han ju alltid frågade hur jag mådde när vi sågs. Men då blev jag lite kinkig. Det räcker nämligen inte att man frågar hur någon mår, man måste lyssna på svaret också (let's just say he didn't). Vara ärligt intresserad. Och är inte det ganska självklart egentligen? Om man inte är intresserad av sin partner, VARFÖR ÄR MAN DÅ IHOP?

Det frågade jag nämnda ex när jag insåg att han inte var ett dugg intresserad av svaret på sin fråga: varför är du ihop med mig om du inte är intresserad av vem jag är? Han erkände att han inte tyckte att mina historier var särskilt roliga att lyssna på. Men han tyckte det var mysigt att åka och handla ihop och så var jag ju snäll.

När jag har tagit upp det här med kvinnliga och manliga och mittemellan vänner får jag ofta samma reaktion: Ja men alla är ju inte så! Eh nej jag vet. Men bara för att alla inte har en dödlig sjukdom behöver man väl inte sluta forska kring botemedel? Det räcker väl att det är många som har problem?

Och män som genast säger att de minsann inte är sådana gör mig mest förvånade. Det är en så konstig reaktion. Om jag skulle höra att kvinnor som grupp gör något som ofta får män att må dåligt i heterosexuella relationer så skulle jag nog INTE reagera med "Inte jaaaaag!". Jag skulle skärskåda mig själv och mitt beteende och fundera på om jag medvetet eller omedvetet gjorde just något sådant. För vem vill att ens partner ska må dåligt?!

Det var till exempel så jag kom på att det är ganska taskigt att tro att min partner ska kunna läsa mina tankar (kvinnor har generellt en samtalsstil som innebär att man lindar in budskap så att man inte ska uppfattas som hotfull, vilket jag läste om i en forskningsartikel) så jag började ändra stil i ALLA mina relationer. Ingen ska behöva fundera på vad jag menar, det är ju enklare om jag säger det.

På samma sätt kan man väl förvänta sig att en framtida partner bryr sig tillräckligt mycket om mitt mående (och sin egen jävla känslomässiga utveckling) för att orka googla "emotional labour" och jobba med sig själv så att vi kan dela det känslomässiga ansvaret för relationen. På så sätt kanske jag kan slippa bli helt känslomässigt dränerad efter bara några månader och tvingas göra slut för att överleva psykiskt. ELLER ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT?!


PS. Alla som har en relation vänligen ta åt er, kvinnor som män, om ni inser att er partner gör hästjobbet. Man "är inte bara sån". Man blir sån. Och du kan bli nån bättre. DS.