... signerad Jessika aka Racoon aka Flum (T och jag kallades Flum och Dum på högstadiet och jag tänker fan inte vara Dum!).
"Var dig själv bara" kan vara världshistoriens sämsta (och töntigaste) replik. Minns inte i vilken serie (antagligen Nemi?) en karaktär svarade "Men jag vet ju inte vem jag är!" och det är ju helt sant. Dessutom är det fan inte alltid lämpligt att vara "sig själv". Om jag är en sur bitterfitta kanske jag inte kan vara det i ett klassrum med 30 trötta 16-åringar och om jag är en högljudd besserwisser kanske jag inte kan vara det i en biosalong? Eller i trafiken (höll precis på att sätta Pixy i sidan på en marginellt större bil vars förare tycktes tro att väjningsplikten var öppen för förslag)?
Jag har ett bättre förslag: "Var din image". Och då menar jag inte din image som i hur ANDRA tycker att den är utan din image som du SJÄLV tycker att den är. Som den här veckan. Jag tycker att jag är mer än lovligt cool. Så jag tar förstås tåget en fredag och går på Black Sabbath med min svåger från Jämtland. För att jag kan. Och för att det är coolt. Och för att JAG är cool i mina ögon när jag gör det. Om ANDRA tycker att jag är supertöntig som tycker att jag är cool skiter jag HÖGAKTNINGS-JÄVLA-FULLT i det.
Sedan tar jag på mig knallrosa tjocksockar till mina fotriktiga jobbtofflor och tycker att jag är absolut snyggast på bygget i det (i konkurrens med nästan 1000 tonåringar och drygt 80, eller 80 dryga, kollegor). Min mamma har stickat dem, alltså är de THE SHIT.
Eller så kör jag bil som om jag var med i en biljakt. Fast lagligt. Men ni vet. Varvar lite vid rödljusen. Gasar på som en idiot mellan rödljusen. Kör mot gult vid nästa rödljus. Sjunger med olagligt högt i bilmusiken. Och känner mig så jävla häftig. För mig är det fortfarande helt sjukt att jag har körkort. Och bil. Med bensin i.
Och så bokar jag biljetter till Dixie Chicks och vet redan på förhand att jag kommer att känna mig så. jävla. rätt. när jag ser dem. För att jag kan varenda rad de någonsin har spelat in.
Slutligen. Jag går minst en gång om dan som om jag är med i en film. Ni vet. Steg som skulle göra sig bra i slow motion. Ett överdrivet högt skratt med ett litet kast med håret när kollegan som går bredvid "skojar till det". Ett mystiskt litet småleende i precis rätt ögonblick (när kameran sveper förbi). Ja. Så jävla coolt var orden.
