Julkalenderns sista dag blev visst lite försenad. Vi skyller på problem med klippningen.
Alla vet vad som gäller på annandan. Alla är påklädda, kaffet är uppdrucket, bilen är varmkörd och Sollefteå har varnats. När mellandagsrean startar på Kläddax är familjen Nilsson där.
Vissa är mer taggade än andra.
Jag länsade halva Kappahl på egen hand. Lindex-påsen är rätt stor, så då kan ni själva räkna ut hur stor Kappahl-påsen är. Buga er för shoppinggudinnan.
Shoppingen åtföljdes förstås av träningspass eftersom Mari och mamma tycktes fast beslutna att köra slut på oss andra under julhelgen. Till slut lyckades de. Jag orkade inte ens ta upp telefonen och föreviga kollapsen. Varken armar eller ben lydde order på flera timmar.
Ingen förstod vad Hanna ville när hon desperat försökte förklara vad "gockan" behövde. Till slut gick hon resolut och hämtade min skruvmejselsats (bra julklapp!). Mycket logiskt, dockstackarn hade ju hål i ryggen?!
Viklunds kom med hemkokt kola. Vi åt upp den. Same procedure as every year.
En fin avslutning på en fin julhelg. Tack för i år. <3
Vi vaknade till en rätt kall morgon i Hällsjö. Tur att den nya luftvärmepumpen håller stadiga 18 grader i köket!
Yngsta systerdottern Hanna är förstås en talang på många områden, men hon har också hajat vilken moster som blir imponerad av vad. Alltså hämtas jag varje gång pianofärdighetena ska förevisas.
Huset fullt av folk här, men jag saknar ändå mina kissar. Tur det finns substitut, som lillasyster Legolas (ja det är en hårtork, man ska inte styla fotografier?!
Det finns bara ett par presentabla täckbyxor i min och Therese storlek i huset så när temperaturen kröp nedåt fick vi helt enkelt börja turas om. Hon hann precis hem från proviantering i Sollefteå innan jag behövde brallorna för promenad till gympan.
Och vilken promenad sen.
Inne på Går'n eldades för fullt i kaminen inför morgondagens gudstjänst. Tur för oss, även om 20 grader kanske var i varmaste laget för ett mördarpass. Hela familjen Viklund och jag och mamma kämpade oss dock igenom Soldaten och Kliva över staketet och... en massa andra fåniga namn. Vi var också rätt överens om att det nog inte är alla som umgås på det sättet på juldagen, men vad fasen. Hur kul är det att vara som alla andra?
Även hemma motionerades det. Jenny och pappa bowlade för fullt medan jag tog en välförtjänt paus och tittade på.
Och så ännu mer spel förstås, nu äntligen Rummy! Omgången är inte avslutad ännu men jag ligger hyfsat till... Håll tummarna! Therese har sån otur att hon nog blir gift nästa år.
Jag har som vanligt klippt varierande mängd hår hos just nu 3/8 närvarande familjemedlemmar. Ska tydligen ansa syskonbarn imorrn också, så då är det bara Therese som klarat sig undan saxen. Och jag själv då. Jag vet ju hur lite koll jag egentligen har så jag skulle aldrig låta mig själv röra mitt hår. Färga är jag dock säker på! Såg idag därför även till att Jenny fick mörkare hår än hon nånsin haft förut. Blev mycket snyggt! (Sista meningen roligare om man kan sina Mozart-citat)
Och min försvunna baddräkt återvände idag! It's a Christmas Miracle! Den har varit borta i sju år så jag blev minst sagt överraskad när den dök upp i en klädhög. Jag skyller all googling på solresor idag på baddräkten. Det måste ha varit ett tecken.
Och vad vore väl en blogg utan selfies? Jag försökte verkligen se snäll ut, men till och med jag kan se att den är... lite läskig?
... and what have we done? Pja, i familjen Nilsson hann vi med en hel del. Först tog vi hand om disken efter gårdagens glöggmys. Therese kastade sig då in i tävlingen om julhelgens bästa citat:
T: Titt! Jag har sex fingrar!
Men mammas bidrag var även idag en hård konkurrent:
Mamma (till mig, jag låter sammanhanget vara osagt): Då måste du sola! Eller sån där brun utan kräm!
Vissa behövde en liten paus i julruschen, och det hade övriga inga problem med. Behöver man vila ska man vila, om inte annat för att göra vovven nöjd.
Själv stolpar jag runt med PMS och en utarbetad hjärna, så mitt pepparkaksjag symboliserar rätt väl hur det känns.
Men det mesta blir bättre av julfika med mammas berömda konditorisnittar (numera glutenfria så att hela familjen kan äta) och en yatzy. Dock envisades jag med att förlora i samtliga spel på julafton, what's up with that? Enda singeln i sällskapet, då ska man banne mig ha tur i spel i alla fall?! Men ICKE!
I vanlig ordning kom Per förbi med en lussekattstomte (som jag tyvärr inte hann fota innan syskonbarnen slukat hela luvan) som i år fick sällskap av Hällsjövin! Man undrar ju lite vad vi gjort för att förtjäna en sådan behandling?
Den gamla skivspelaren släpades fram så att julskivorna kunde rulla några varv, men jag ser mest fram emot att dra igång den här:
Därefter traditionsenlig julaftonspromenad som tog mycket längre tid än beräknat eftersom de senaste dagarnas ymniga snöfall gjort delar av vägen... svårframkomlig. Särskilt med tre syskonbarn som blev lite trötta i benen halvvägs.
Och så det som är halva poängen med promenaden, systrarna Nilssons fantastiska julhopp:
Det är ju inte skitfult här direkt.
Dagen fortsatte med otålig väntan på tomten. Vi plockade fram vårt gamla Vectrex som distraktion, eller okej för att visa ungarna hur ett riktigt dataspel ska se ut. De blev oväntat imponerade, även om Therese var den som drabbades av speldjävulen och vägrade sluta spela.
Till och med Sheldon bänkade sig framför Kalle Anka klockan tre. Jag tyckte att han var en fullgod ersättare för undertecknad och kunde därför med gott samvete ägna mig åt annat. Traditioner i all ära men varför plåga sig själv med sånt man inte tycker om?
Julklappsutdelningen blev en julklappsjakt i bitande kyla i år. Barnen fick ett brev genom skorstenen som förklarade att Rudolf nös precis över Hällsjö och att vår julklappssäck ramlade av släden! Det var bara att bege sig ut med ficklampor och leta rätt på den.
Efter julklappsutdelandet och ett fantastiskt julbord avstannade tack och lov aktiviteten en liten stund. Tyvärr övertalades vi då av barnen att se Sune i Grekland, en upplevelse jag inte rekommenderar någon människa med ett uns av vett i behåll. Brrr. Men sen debriefade vi över en kvällsmacka och en spelomgång till. Som jag givetvis också förlorade.
Sammanfattningsvis: En fin dag.
Men hela dagen har också varit en kamp för att acceptera att det är så här det ser ut nu. Att vår jultomte inte kommer tillbaka och att han fattas oss så oerhört mycket. Vi saknar dig. <3
Ja nu kanske julkalendrar traditionellt sett börjar och slutar på helt andra dagar och sätt, men det här är min blogg så jag gör som jag vill.
Låt mig således presentera: Nilssons jul. Eftersom jag precis sett klart hela Sunes jul från 1991 vet jag att likheterna med familjen Anderssons jul är... slående. Även om de komiska inslagen kanske är lite för interna för att uppskattas av TV-Sverige i vårt fall.
I tomtelandet finns förstås Aslan och Zazu representerade (alla fick inte plats i kökslampan i år, vi har blivit för tunga) även om de firar jul i Gävle och enligt kattvakten har möblerat om lite i lägenheten. Matte ser fram emot försvarstalen vid hemkomsten.
Obligatorisk yatzy till förmiddagskaffet. Som synes en mycket seriös affär. Jag vann. I lampan ser man även benen på Stefan och Stina. Själv har jag ramlat ner, mitt huvud var tydligen för stort (ja fritt fram för ordvitsar eller bara vänskapligt hån angående detta, kör ba).
På väg mot julshopping i Sollefteå. Jag blir åkrädd och kräver att pappa inte ska köra om långtradare, är millimeter från att slå runt inne affären pga snöstyltor under skorna samt börjar nästan grina när kvinnan i min ålder som sitter med en mugg med pengar utanför Ica skiner upp och säger "god jul" när hon får några ynka mynt. Dramaturgin och moralkakorna hade lämpat sig väl för sedelärande barnprogram.
Men eftersom vi inte är något barnprogram fortsätter vi in och julhandlar för fulla muggar. Mamma sniffar doftljus och pappa visar hur en mössa ska bäras i Norrland.
Jag vet inte varför han gör så här. Jag tror att han försöker omvända mig till att bli hundmänniska men jag måste ärligt erkänna att jag inte riktigt fattar taktiken?
Walking through a winter wonderland på väg till gympa som ingen av oss är direkt skitpepp på men som vi i ett svagt ögonblick lovade varandra att vi skulle köra. Stegen är inte direkt hurtiga på vägen dit.
Men efteråt är vi så nöjda med oss själva att vi givetvis gör det alla moderna människor gör i såna lägen: tar en selfie. Och eftersom det är min kamera och således min selfie måste ju alla köra Jessikas berömda look från Skottlandsresan.
Ingen jul utan julbad! Särskilt inte för oss som inte har nåt badkar till vardags!
Och ingen jul utan spelkväll med Viklunds dan-före-dan.
Sen vore det inte min familj om inte minst hälften av oss inte riktigt var klara med allt i tid. Tur att Therese paketinslagning går så fort att inte ens kameran hinner med.
Och så dagens citat... Som är oerhört internt och kräver att man har en viss insyn i hur det brukar gå till när familjen Nilsson ska iväg nånstans:
Jag (till mig själv eftersom jag är i valet och kvalet): jamen det finns ju toaletter i Sollefteå med.
Mamma: Va? Therese ska ju inte med?
Nu ser vi med spänning fram emot var morgondagen har att bjuda på... To be continued...
Jag tänker inte be om ursäkt på förhand för ett pretentiöst inlägg. Jag är inte pretentiös. Det är inte stroppigt eller överlägset eller förmätet (alla synonymer till "pretentiöst") att berätta om sånt som är viktigt för en.
Ett av mina absolut favoritcitat i hela världen är från Döda poeters sällskap (och nej, det är inte för att det är en idoliserad lärarkaraktär som säger det, även om jag inte skulle ha nåt emot att bli kallad för "O Captain, My Captain" lite då och då):
We don't read and write poetry because it's cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for.
När jag går igenom mindre bra perioder i livet, som den senaste månaden, är det poesi som gör att jag tar mig till jobbet på dagarna. Som gör att jag kan erkänna för mig själv att jag gör så gott jag kan. Som gör att jag inser att jag inte är den enda som famlar i mörkret ibland.
Min poesi är inte Whitman och Yeats (även om de är geniala poeter) utan låttexter. "These are what we stay alive for" må låta överdrivet dramatiskt, men den för stunden perfekta låten kan få mig att känna mig levande på ett sätt som få andra saker kan. Utom morgonkaffet. Det är svårslaget.
Vissa texter sätter ord på de där svårgripbara känslorna som jag själv inte kan förklara. Och just precis när någon annan sjunger de orden känns det som om någon annan förstår. Och som att jag själv förstår precis varför jag gör som jag gör.
Kanske är det här behovet av igenkänning starkare hos vissa av oss än hos andra. Jag är inte velig eller har svårt för att fatta beslut, men alla val är ångestladdade för mig. Varför det är så har jag bara vaga aningar om, jag vet bara att jag inte alltid kan bekräfta mig själv och att jag har rätt att välja som jag gör.
En av de låtar som just nu sätter en fot framför den andra i mitt liv är "Colder Weather". Jag är inte så noga med att alla detaljer i texten måste passa för att jag ska göra den till "min", det räcker att den där textraden finns där som bara... says it all. Som "closes the door before the winter lets the cold in". Den passar idag. Både bildligt och bokstavligt.
Många tycker att country är banal musik, och det får de gärna tycka. Jag håller inte med. Jag tycker de kan ta sina pretentiösa arslen och förflytta dem väldigt långt bort från mig.
I Hällsjö har man tid att koppla av. Och blogga. Kan vara för att vi melodikryssat, gympat, bastat, lagat mat och spelat spel redan.
Följande vill jag dedikera fyra partners in crime som var vänliga nog att förgylla min lördag förra veckan. Intressant nog har jag inga bildbevis? Dock citatbevis.
Om man inte upplevt det själv är det svårt att förstå storheten i en riktigt bra tjejkväll. Det är något magiskt som händer.
Man kan till exempel ge varandra vänliga tips utan att någon tar illa upp.
A: Längre ner Anna!
Stämningen är så tillåtande att inga frågor är för dumma.
Angel: Går det att göra förlängning på såna här?
Vi behöver inte heller skämmas över våra färdigheter och hålla oss till nån jantelag. Kvinnor kan allt. Vi skulle kunna bli proffsprovsmakare vilken dag som helst.
A: Den här smakar mer hallonskalle!
Vi visar att vi tycker om varandra:
G: Åh fyfan det där var Jessikas!
Slutligen, våra träffsäkra jämförelser gör att ingen nånsin behöver undra över vad vi menar.
Ja då var man här igen då... Om någon hade sagt för tio år sen att gympa i missionshuset skulle bli en av våra vanligaste umgängesformer här i Hällsjö så hade mitt skratt inte bara varit kraftigt skeptiskt utan också hånfullt. Men... Ja... Så blev det.
Vinden busar lite här (känner du inte igen citatet är du no friend of mine. Eller okej. Om du lär dig)! Även om det inte blev den utlovade stormen så friskar det i rätt ordentligt.
Alltså värmer vi oss i den 63-gradiga bastun!
Eller så tittar man på en sån här och blir varm från hjärtat och ut.
Ack den ljuva tiden är förbi. Jag är tillbaka i Vasas vindlande korridorer (eller okej, det är jävligt raka korridorer faktiskt, men det låter inte lika coolt) och spenderar dagarna med terminsplaneringar och krånglande lärplattformar. Som vanligt är hissen trasig, schemat uselt och tiden alltför knapp. Men jag har en helt ljuvlig sommar med mig i ryggsäcken varje dag. Och plockar fram den när jag behöver.
Kommer ni ihåg att det regnade i början av sommaren? Jag hade inte trott på det utan bildbevis. Och när jag och kissarna väl kommit fram till Gnarp (kisspaus!) så hade nån jävel dubbelparkerat och TAGIT VÅRAN PLATS utanför macken?! Jag står ALLTID där?! Turister.
En annan sak som är svår att så här i efterhand relatera till var att vi hade JACKOR på midsommarafton?! Vi kunde ju inte ana att vi borde ha tagit tillfället i akt och sänkt kroppstemperaturen inför de veckor som komma skulle...
Midsommarafton i Hällsjö=tårtkalas. Eftersom det är helt okej att vara som man vill i Hällsjö så länge man inte är dum (visdom signerad Inga Nilsson) fanns det förstås även tårtor till oss som inte tål nånting en tårta normalt sett består av. Jag blev skapligt sockerhög.
Jag blev rädd för en geting. Jag försökte egentligen ta kort på gruvhålen vi klättrat upp på åsen för att titta på.
Och så lekte jag journalist så att vi kom med i lokaltidningen!
Det här trädet står mitt i en gammal husgrund. Om ni varit med på promenaden skulle ni förstå det häftiga i att det en gång legat ett torp DÄR. Vi snackar "enskilt läge" på mäklarspråk.
Man kan ha oväntat roligt om man tar med sin tvillingsyster, som kan ungefär lika mycket om blommor som en själv, på utförsäljning hos Bodéns (handelsträdgård). Mamma skickade oss på ett mission: fyll en låda med blommor ni tycker är fina! Jag önskar att det fanns ljudupptagning på de resonemang som ledde fram till denna, i vårt tycke, rätt magnifika samling blommor.
En av de roligaste grejerna med Hällsjö och folk där i allmänhet, och min mor och far i synnerhet, är att man aldrig riktigt vet vad de håller på med. Som här. Jag gick en sväng runt huset för att kolla var katterna höll hus och där... stod mamma på en byggnadsställning. Förstås.
Man kan inte vara bra på allt mamma. Låter bilden tala för sig själv.
När man gör såna där meditationsövningar (ja? Det gör väl alla? Med en luuuugn röst som säger hur man ska göra?) så ingår det ofta att man ska tänka på en vacker plats där man känner sig helt avslappnad och trygg. This is it. Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog liksom. På riktigt. Utom stenen, jag sitter hellre på bänken som står där.
Mamma med Sixten, the great Papa Cat. När Sixten bevärdigar Hällsjö 110 med ett besök faller alla andra katter som käglor till marken och krälar desperat runt för att fånga hans uppmärksamhet.
AH! Jag är så glad att jag hann träffa Maria i sommar!
Hos Per och Mari får man glass OCH öl. De är väldigt fina människor.
Jag svor en gång på att aldrig ta på mig ett par Foppa-tofflor. Men HUR ska jag kunna motstå grupptrycket i Hällsjös gympagäng?! Det är min rosa toffel längst hitåt.
Deckarmys i Hällsjö kan vara mitt absoluta favoritnöje. Först gympar man, sen tittar man på norsk eller engelsk deckare och dricker ett glas vin. Så skulle jag kunna ha det varje kväll.
Sommaren 2014 bjöd också på den varmaste släktträffen i mannaminne (jag minns i och för sig bara en annan släktträff för två år sen, men jaja), och den insektsrikaste. Vi smet ut på en stor fotbollsplan för att komma undan de värsta bromsattackerna. Vi kom dock inte undan släktkampen som familjen Nilsson tyvärr förlorade stort. Vi skyller på att Therese inte var där.
De mest långväga deltagarna: kusin och kusinhustru från västkusten. Coolaste deltagarna också som synes.
Pappa och jag hade lite quality time på Gussjönoret. Kan ha varit den varmaste logdans jag någonsin varit på. Jag misstänker att det var de kopiösa svettmängderna jag tog med mig in i bilen som gjorde att pappa hellre spenderade pausvilan utanför bilen hos myggen.
Jag vill att vi minns det här i vinter. När termometern visade över 30 grader en hel vecka i sträck. I skuggan. Och det svalaste rummet i huset höll en temperatur på 27,7 grader. Minns det.
Therese hade med sig en jätterolig flaska från Spanien. Eller Mallorca. Jag minns inte. Det hette... Paschta... Pascha... Peshtu... Jag minns inte det heller. Men det var väldigt gott med is!
Jag önskar att det vore sommar lite oftare. Så att vi fick ha fler såna här kvällar.
Jag gav upp till slut. Jag fattar verkligen ingenting av senaste säsongen. Så nu ska jag fan i mig reda ut det här en gång för alla.
Emma ville rita med mig. Sen ville hon inte rita mer. Men moster Jessika blev extremt avslappnad av att fylla i en bild av en bäver så hon hävdade bestämt att man måste måla klart det man har påbörjat. Hanna höll med.
Om vi så skulle ha spelkvällar med Viklunds varenda kväll skulle det ändå kännas som en för lite. Det går helt enkelt inte att få nog.
Jag lovade mamma att lägga upp bilden på hennes tallrik med egenodlade läckerheter! Tyvärr låg internet nere mest hela tiden så jag lyckades aldrig få till uppladdningen. Här mamma!
Aslan: MATTE! JAG ÄR EN STOR OCH FARLIG JÄGARE! VARSÅGOD!
Therese och jag är INTE rädda för skogsmöss som katterna släpar in. Vi vill bara inte att de ska klättra på oss.
Äldsta kissen i byn, Misse, leker ibland ungkatt och springer ute på byn på kvällarna. Matte Inga visar var skåpet ska stå och kissen ska sova!
Och så minns vi sådana här kvällar från sommaren 2014. Sol, sol och sol. Så.Jävla.Underbart.
Kattungar. Alltså...
... ja.
Sist men inte minst: sommaren 2014 var en träningssommar! Vi trotsade värmen (okej det enda svala stället i hela byn var Hällsjögår'n, så det KAN också ha varit därför vi gick dit) två gånger i veckan (minst!) och gympade tillsammans.
Visst ser jag atletisk ut?! Eller? Jaja. Nästa sommar ska vi vara i tidningen för det här istället. Hällsjös egna body builders.
