When you lose something that you can't replace

Jag vill inte behöva bilder för att se ditt leende. Och jag vill inte behöva filmer för att minnas hur ditt skratt låter. 

Jag vill hälsa på i ditt nya hus i Hällsjö. Och fira midsommar där som vi tänkte. Vi skulle blanda den där goda drinken som du gjorde på drinkkvällen och sen ställa flaskorna i ditt vitrinskåp (om du inte redan skaffat ett hade du fått ett i inflyttningspresent av oss förstås). Sen skulle vi prata gamla minnen och skratta åt när du fastnade med huvudet i vindstrappan eller när du lekte velociraptor och godisbiten studsade tillbaka ur din mun ner i godisskålen och det bara var jag som såg. För såna historier kan aldrig berättas för många gånger.

Jag vill dela din 30-årsdag med dig som du delade min med mig. Jag vill anmäla mig först till festen och strunta i att jag inte känner typ nån där utom dig. Som du gjorde för mig.

Jag vill se dig komma gående över vägen i Hällsjö och springa ut för att kolla om du inte ska ha en kopp kaffe. Och det är klart du ska. Jag vill krama dig när du går fast vi aldrig kramas. Och jag vill säga hur glad jag är för att du kom förbi och att jag hoppas att vi ses snart. Sånt som vi aldrig sa. Men alltid tänkte.

Jag vill se dig bli gammal. Jag vill att vi blir galna pensionärer tillsammans som åker till Risön och gör bomben och sen köper glass innan du somnar inrullad i en handduk på stranden. Jag vill att vi håller stilen. Tillsammans. Som alltid.