En tjejgrej

Okej, det har tagit mig en hel sommar och lite till att få tillbaka någon form av fungerande kognitiva förmågor. Jag kan numera läsa flera rader i en hyfsat avancerad text innan tankarna svävar iväg. Jag kan också formulera sammanhängande resonemang när jag pratar med mig själv (dock inte när jag pratar med andra, väntar fortfarande på att den förmågan ska återvända).  Framförallt börjar jag känna att saker och ting på riktigt är intressanta, inte bara utmattande. Helt. Jävla. Underbart. Men jag grinar fortfarande så fort något känns minsta lilla känslomässigt ansträngande. Det väljer jag dock att se som något positivt, tårar och känslor är ingalunda något vi borde skämmas för eller dölja varken för oss själva eller andra.

På tal om skamkänslor är det något annat jag vill ta upp: normerna för samtal i vårt ack så jämställda samhälle. Förra året var mitt mål att jobba med min bild av människokroppen som något man måste värdera (framförallt i fråga om vikt) och bedöma, så jag har läst sjuka mängder bloggar, forskning, instagraminlägg och tweets om fettförakt och fat shaming. Läs på om du inte redan gjort det. I år är målet att jobba med min bild av det kvinnliga som något fånigt eller mindre eftersträvansvärt. Nu menar jag inte det kvinnliga som i sådant vi oftast ser som positivt, vackra ben, en mjuk vän röst, goda kunskaper i köket och så vidare och så vidare. Jag menar att vi ser tjejigt som töntigt. Jag menar att vi kallar kvinnligt nätverkande för skvaller och manligt för... nätverkande. Jag menar just nu framförallt att kvinnligt kodade samtalsämnen på ALLA OMRÅDEN i mitt och andras liv nedvärderas i jämförelse med manliga.

Exempel: jag skulle vilja hävda att relationer är ett traditionellt kvinnligt kodat samtalsämne (nej nej nej, jag menar inte att det inte finns män som gladeligen diskuterar detta eller att det skulle vara konstigt om kvinnor inte ville diskutera det, jag GENERALISERAR. Slå upp det. Det finns en poäng med generaliseringar). Det är också ett samtalsämne som enligt forskning nästan uteslutande har minst en kvinnlig part. Kvinnor diskuterar i hög utsträckning relationer med andra kvinnor och i något mindre utsträckning med män. Män diskuterar relationer sjukt sällan i jämförelse med kvinnor. Och, håll i er nu, så gott som uteslutande med kvinnor, inte med andra män. Det är ju sjukt konstigt. Alla har ju relationer. Alla håller med om att relationer är oerhört viktiga i våra liv. Så VARFÖR ser det ut så här? Jo, för att relationer hör till kvinnornas sfär. Det är klart att det här är ett förenklat resonemang, givetvis är det många andra faktorer som spelar in, som utbildningsnivå, klass och mycket mer.

Men nu skulle jag vilja använda det som kallas anekdotisk bevisföring, jag tänker nämligen använda mina egna erfarenheter SOM OM DE VAR BEVIS PÅ NÅGOT. När jag umgås med vänner av manligt kön med samma utbildningsnivå och liknande bakgrund som jag har jag upptäckt att vi en majoritet av tiden diskuterar traditionellt manligt kodade samtalsämnen. Samhällsfrågor. Sport. Vi diskuterar väldigt sällan "kvinnliga" samtalsämnen. Relationer som sagt. Nöjesliv. Smink. Det spelar ingen roll om det är flest kvinnor eller flest män i samtalet, så fort något "kvinnligt" tas upp försvinner männen ur samtalet. Motsvarande effekt ses inte då något "manligt" tas upp, då fortsätter alla delta aktivt. Varför är inte fler killar intresserade av att diskutera smink? De använder det inte säger ni, men jag spelar inte fotboll heller? Ändå är jag fullt kapabel att diskutera det om någon vill? Jag har trott att det kanske handlar om att jag är ovanligt intresserad av andra människor och deras intressen, men när jag har rotat i det och satt samman flera skilda tillfällen till en helhet framträder en helt annan bild.

Anledningen är att vi låter ett traditionellt manligt intresse och en manlig norm styra vad vi anser vara okej och till med värdigt att prata om. Det ÄR inte finare eller mer intellektuellt att prata om fotboll än om smink. Båda företeelserna har en lång historia och båda kan i rimlighetens namn ses som rätt fåniga och onödiga. Men den ena företeelsen kopplas till den manliga sfären och den andra till den kvinnliga och däri ligger skillnaden.

Varför himlar vi med ögonen om någon vill prata om Melodifestivalen? Lägg av med det. Se det för vad det är, du är inte så fint jämställd som du tror. Om du verkligen var det skulle du inte automatiskt, som jag länge gjort, koppla "tjejigt" till lite skämmigt. Diskussioner kring forskning om relationer är minst lika viktiga som diskussioner kring forskning om ekonomiska förhållanden. Och diskussioner om vem som ska spela i förstafemman för Modo i år är precis lika viktiga som vem som är med i andra delfestivalen i Mello. Jag ska inte ses som dummare eller fånigare för att jag väljer det ena samtalsämnet framför det andra. Och om jag är beredd att stå ut med en i mina öron tråkig diskussion om hemmabyggen förväntar jag mig att mina vänner vackert ställer upp på diskussioner om husdjur. Ni får själva gissa vilket som är kvinnligt och vilket som är manligt kodat.

Mitt mål, således, är att i jämställdhetens namn börja gräva där jag själv står. Jag ska sluta vara lite stolt över att jag kan prata sport och sluta skämmas över tjejsnacket och fnissandet (fnissade är precis lika fint som ett manligt asgarv). Jag ska kräva av alla mina vänner att vi breddar våra samtalsämnen och slutar sucka åt "töntiga" områden som kläder eller heminredning (jag gillar inte något av dem och jag har himlat ögonen ur led åt hur fåniga båda är men nu skäms jag över det eftersom jag inser att det bottnar i mitt eget förakt av det kvinnligt kodade) om det nu är någon i sällskapet som vill prata om det.

PS. Jag erkänner villigt att jag är rätt outbildad på det här området (fast jag har läst en hel del forskning om genus och samtal) så jag tänker ta mitt ansvar och läsa på. Dock är exemplen ovan på kvinnligt och manligt kodade samtalsämnen inte en del av den anekdotiska bevisföringen, de är forskningsbaserade. DS.