onsdag 8 februari 2017

Om landet

Idag var jag på landsbygden på reportageresa. Min praktikplats erbjuder en hel del frihet så när jag sa: "Jag vill gärna skriva om nåt annat än stan" sa min handledare "Ja! Jag hinner sällan ge mig ut i kommunen men om du vill åka är det jättebra!".

Således tog jag halv åtta i morse bussen till Norrsundet och tillbringade mer än halva arbetsdagen där. Så. Sjukt. Roligt. Jag vill inte få människorna där att framstå som "gulliga" (vilket lantisar ofta framställs som) och jag vill inte beskriva landsbygden som avvikande från normen (staden förstås). Det är lättare sagt än gjort. Hela tiden registrerade min hjärna beteenden och skickade tankar som "Det DÄR skulle aldrig hända i stan!" eller "Åh alla här är så trevliga!". Men folk på landsbygden är HELT VANLIGA MÄNNISKOR som lever HELT VANLIGA LIV bara inte i en stad. Skillnaden är att deras liv inte är sådana som syns särskilt ofta i media (däremot rätt ofta i film enligt undersökningar, men då ofta som just något "gulligt" eller problematiskt). Jag har ingen aning om hur jag ska kunna skriva en artikel där landsbygden är norm utan att bli mästrande i tonen.

Jag kan inte låta bli att reagera på hur de helt vanliga människorna där var så ovanligt trevliga. Och det går inte att komma ifrån att miljön antagligen spelar in rätt mycket. Alla jag pratade med var överens om att på landet får man lära sig att klara sig själv. Det finns inte samma struktur som i städerna. Om inga vinstdrivna företag eller organisationer vill starta den verksamhet man vill utnyttja där man bor får man fixa det själv. Ett gym. En musikskola. En second hand-affär. Alla hjälps åt. Och det är klart att det skapar närmare relationer inom ett samhälle och att det gör tonen vänligare i fler sammanhang. Det betyder inte att människorna där är finare än andra, de har bara tränat på andra beteenden än människor i stan (som är bra på att beställa drinkar eller vänta på att få gå på toan till exempel).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar