Det är ingen sport...

... att uppskatta tid i hemmets lugna vrå med mor, far, systrar, systerdöttrar, Sheldon, kissemissar och Viklunds.

Efter en vecka tillbaka på jobbet efter VINTERlovet (inte sportlovet, särskilt inte i år eftersom min kropp tyckte att den behövde återhämta sig efter influensan) har jag fortfarande inte återvänt från Hällsjö mentalt.

Stackars Niklas (som alltid ska överdriva) gick dock all in på influensan och var alldeles för dålig för att följa med. Jag försökte glömma det dåliga samvetet för att jag lämnade min älskling åt sitt öde på födelsedagen och njuta av bilresan hem i käre fars sällskap. Även om jag inte hade så mycket röst lyckades jag nog hålla låda rätt bra under de 32 mil vi hade på oss.

Mamma och jag överraskade Therese och blev medbjudna på
lunch i Sollefteå. Där utropade cafépersonalen
"Det finns två!" Ah. Just like old times. 

Sedan överraskades vi av att Mari och Lina skulle möta upp
och de blev minst lika överraskade när VI dök upp. 

Mindre överraskande var förstås att jag vann i TP. Två gånger.
Jag hann också göra en högst ovärdig och ofin segerdans när jag
med omgångens sista slag fick Yatzy och vann över mamma.

Jenny: Det ringde en klocka men klockan slockna.

Mamma: Ett as igen!
Eller "Ett, Asien" som hon egentligen sa. Hon hamnade alltså på Asien. Efter en etta på tärningen. Spelet går ut på att man besöker världsdelar? Det... Äsch. Det var roligt där och då. 

Att pappa spelade med huvudbonad var förstås ingen
överraskning heller. För oss som känner honom. 

Och så roade vi oss med att hacka is och bära in ved.
Min mamma Yxkvinnan! Visst ser hon stark ut?
Det är hon också.

Allt vedbärande var förstås för att ordna varmvatten så att jag
kunde ta en timmes ensambad med massor av mammas badskum
och en bra bok

Mamma: Hur mycket vin motsvarar en öl?

Vi filosoferar tillsammans en stund kring centiliter och procent. 

Jag (avslutningsvis): Jag skulle säga ett glas. 

Mamma: Då säger vi ett och ett halvt!

Ibland får jag nästan för mig att Sheldon tycker att jag är helt okej. 

Mamma, Stina och jag tog en sparkpromenad. Finns inget
vackrare än Lidbäcken, oavsett när på året man är där. 

Och så fika hos Viklunds förstås. Jag vet inte vad det är,men
det är fan omöjligt att ha en tråkig kväll i deras sällskap. 

Mamma: Du tar Per och du tar Mari och jag tar Lina. Så bryter vi familjebanden!

Tid för långa diskussioner vid köksbordet, i tv-soffan, i bastun, i bilen och på sparkturer. Tid för loppisutflykter och reafyndande på Jysk. Tid för en hel dag med mamma i en fåtölj och jag i den andra, den ena med stickning, den andra med en tjock bok. Och mamma och jag som i mormors anda då och då gruvade oss för att veckan måste ta slut. Men oftast njöt vi bara. Av tiden.

Men också tid för sorg när vi samlades för att ta farväl av en nära väns mamma. Det är inte ofta vi pratar om sorg, och jag insåg att jag ofta tänker att andra har mer "rätt" till sorgen och att jag därför inte får visa min. Så har jag tänkt ända sedan jag var barn, och därför har jag alltid varit rädd för sorg. För tänk om jag bryter ihop när jag träffar någon som förlorat en närstående och de tror att jag tycker att JAG är viktigast... Den här gången försökte jag låta bli sådana tankar. Jag ville bara vara där för familjens skull och visa mitt deltagande, men jag ville också vara där för min egen skull, för att jag ville säga hejdå och tacka för att hon var en del av min barndom och för att hon gav mig min fina lillasyster.