As time goes by...

... funderar jag över det här med tid och otid.

Jag tycker inte att jag har särskilt många åtaganden här i livet. Jo kissonga förstås. Och Niklas. Och jobbet. Men annars. Jag borde ha tid till långa skumbad och vinkvällar, men jag hinner knappt duscha och dricka ett glas vatten innan jag egentligen borde ha varit i säng för längesen om jag ska orka kliva upp och jobba.

Egentligen är det kanske inget att klaga på. Jag har så mycket att göra att jag måste schemalägga typ... allt. Till och med klappa-katt-tid. Eller nu ljög jag, den har inte JAG schemalagt, det gjorde kissarna alldeles själva. När klockan ringer på morgonen hör jag ofelbart samma ljud varje dag. Duns. Tasstasstasstasstass. MATTEEEEE! Av någon anledning befinner de sig nämligen sällan sovandes i sängen vid den tiden utan kommer drällandes från diverse håll (typ höga köksskåp, handfatet i badrummet eller diskbänken).

Eller varför inte katträdet som faktiskt är TILL för att
klättra på?

Men helst hos Tiger. Aslan älskar Tiger. 

Back on track: tid. Eller snarare otid. Jag fattar inte hur folk HINNER allt de gör?! Det spelar ingen roll hur effektiv jag är, jag hinner i alla fall inte jobba, laga mat, äta, plocka undan, träna, duscha, äta igen, se en tv-serie och komma i säng i hyfsad tid. Har hittills ALDRIG lyckats. Men jag fortsätter envist försöka.