torsdag 26 mars 2015

And I get nothing done as the sun moves up and down, without you

Vi (jag och mina peeps liksom) har pratat mycket sista tiden om "livsprojektet". Hur det numera tycks gå ut på att skapa nåt sorts "själv" som man sedan kan visa upp för andra. Livet handlar om att skaffa sig det man tror att man måste ha för att bli lycklig: bra jobb, fina kläder, trevliga barn, en partner (som inte ens behöver vara trevlig, huvudsaken är att man har en), vältränad kropp, ett perfekt hem och så vidare och så vidare i all oändlighet. Vi blir någon slags ensamseglare som på egen hand ska styra skutan i rätt riktning, och lyckas vi inte har vi bara oss själva att skylla. Vi måste alltid sträva efter det bästa, annars tar vi inte ansvar för våra liv.


Det passar inte riktigt in i planen om man mitt i allt byggande plötsligt rasar ihop. Och det är oerhört svårt att erkänna när det händer. Att erkänna att man inte längre tror på livsprojektet. Att stå utanför att titta på alla andra som bygger för brinnande livet och känna att man inte kan lyfta ens en enda tegelsten längre. Att man skiter fullständigt i vad som är "det bästa".


Det kanske är bra att gå igenom kriser och inse att alla krav man ställt på sig själv och på sitt liv egentligen är helt irrelevanta. Att allt det där man trodde att man ville ha faktiskt är helt oviktigt. Det enda man vill är att få chansen att vrida tillbaka klockan och säga allt det där man aldrig hann säga. Att få hjälpa till innan det blir för sent. Fast det går ju inte.


Så istället har jag gjort som jag brukar och försökt "klara mig själv". Det har inte gått så bra faktiskt. Jag är ingen bra ensamseglare. Just nu skulle jag antagligen inte ens kunna få båtjäveln att flyta. Jag har insett att jag behöver hjälp och att jag behöver erkänna det.


Jag läste en studie om att vi blir lyckliga av att hjälpa andra, inte all den där skiten om det perfekta livet. Men om det ska funka krävs det att vi inte bara hjälper varandra utan också låter oss bli hjälpta.


Jag tränar verkligen på det sistnämnda. Det går inte alltid så bra. Men jag tror att det skulle hjäpa om jag fick känna att jag hjälpte andra. Skulle alltså behöva några träningskompisar. Frivilliga?

1 kommentar:

  1. Alltid här sis, alltid i behov av dig! <3

    SvaraRadera