Mina krav på en framtida partner:
- Hen ska vara intresserad av mig som person PÅ RIKTIGT, inte som funktionen flickvän. Det innebär till exempel att det jag tycker om att prata om är något hen inte bara bör stå ut med av ren välvilja eller "för husfridens skull" (fy fan vad jag hatar det uttrycket) utan hen bör tycka att det är jävligt intressant om inte annat för att JAG tycker det. Låter det konstigt? Inte för mig. Jag funkar nämligen så att om jag tycker att en människa är intressant så blir automatiskt allt den personen berättar om intressant också, eftersom jag verkligen vill veta hur personen tänker och känner. Allt är kanske inte LIKA intressant, men jag brukar anstränga mig för att hitta vad som gör att just det ämnet blir en del av samtalet. Varför är det intressant för hen? Jag har varit med om flera partners som har lyssnat och nickat och hummat och sen har jag känt bara... nähä... Så tråkig var jag. Jag vill aldrig mer känna den känslan. Och jag FÖRSTÅR INTE varför de ville vara tillsammans med mig fast de inte var intresserade av mig som person?! Helt sjukt. Så punkt 1: den som inte gillar att lyssna på mig och höra mina (ibland rätt dåliga) historier kan hit the road. Och den som måste tvinga sig till att tycka att det är intressant: HIT. THE. ROAD.
- Hen ska inte tycka att förälskelse och plötslig passion är viktigare än livslång kärlek och teamwork. Jag har haft partners som har sagt grejer som att "man vet ju aldrig vad som händer om den stora passionen slår till". Ja tack för den liksom. Det innebär alltså att man ständigt går runt med en oro och en känsla av att allt kan ta slut när som helst. Givetvis kan det göra det, men dealen måste för min del vara att förälskelsen i början inte är något man förväntar sig ska finnas hela tiden. Det kommer bra och dåliga perioder och det gäller att förstå det och inte få panik över det. Punkt 2 alltså: Den som inte känner att det i grunden är mig hen vill ha och är beredd att stå ut med perioder när antingen jag eller hen själv inte är himlastormande lycklig utan faktiskt måste jobba på relationen så återigen, hit the fucking road.
- Hen ska få mig att må bra. Gärna vara lite imponerad över i alla fall några aspekter av min person. Inte känna sig hotad över att jag är bättre på något utan istället vara stolt över det och känna "fan vad nice att jag har en partner som kan coola grejor". Som jag brukar känna i relationer när min partner imponerar på mig. Jag vill nämligen också få min partner att må bra genom att hen lika ofta är den som är bättre på något och jag kan få vara glad över det. Punkt 3: Vi ska må bra av varandra.
- Jag ska vara den hen helst av allt vill ha ett livslångt samtal med. Om allt och ingenting. Den hen först vill ringa när något kul händer. Eller när något tråkigt händer. Som hen helst vill ha med överallt men som hen också vill vara ifrån ibland så att vi kan sakna varandra. Så punkt 4: Det ska aldrig någonsin vara ett "måste" att umgås med mig.
- Och slutligen: det ska finnas fysisk attraktion. Men det brukar inte vara nåt problem om övriga punkter är uppfyllda.
Jag vet inte jag. Inte tycker jag att det är en särskilt avancerad kravlista. Mer sunt jävla förnuft om man förväntar sig att man ska kunna leva ihop med någon. Och jag har ju faktiskt träffat minst... ja... två personer i mitt liv som uppfyllt alla krav. Fast de har ju förstås inte tyckt att jag uppfyller deras krav (inte sagt med en självömkande ton, jag har full respekt för att man har olika uppfattningar om vad man är ute efter hos en partner).
Och kolla, ingenstans på listan står det något om utseende eller pengar eller barn eller musiksmak eller bestick (det fanns med på min kravlista när jag var 20) eller vad fan annat som helst. Så kräsen? If you say so. Jag har det bara alldeles för bra i min "ensamhet" för att ställa upp på en relation där jag INTE får det jag beskriver ovan. Så. Nu kanske alla som oroar sig så mycket över mitt civilstånd att de känner sig tvingade att fråga om det i tid och otid kan känna sig lugnade. All is well.
Jag håller helt med dig, man ska vara kräsen. och även om vi inte har samma krav på alla punkter såhar jag ju lyckats hitta en av de där männen som faktiskt ger mig i stort sett allt jag vill ha i förhållandet.
SvaraRaderaSen tror jag att det är så här, när man som jag, är väldigt lycklig i sitt förhållande så är det så himla svårt att se någon som helst fördel med att vara singel. Faktiskt så har vi det så bra att jag önskar att alla kunde ha det så bra och jag kan förstå att en del människor som också är så lyckliga som jag är kan tycka att lite kompromisser kan man ju faktiskt göra för att få känna iaf en del av den här lyckan? (Även om jag personligen inte skulle ha nöjt mig med mindre än det jag har så förstår jagvarför en del kanske ser det som sin uppgift att få dig på "bättre tankar" och in i ett parförhållande.
En del människor i min närhet klarar inte av att vara singel. De klarar inte av att ta eget ansvar för sin lycka och i vissa fall tycks det som om det är viktigare att HA någon än VEM det är man har? Totalt oförståligt för mig, men jag gissar att dessa människor tillhör gruppen som gärna vill se dig med någon, för annars kanske de måste börja inse att man kan faktiskt vara lycklig själv? Och man kanske måste ta ansvar för sin egen lycka? Och det kan var lite för jobbigt för en del?
Sen är det väl också så att den där jävla normen som påverkar oss alla så mycket säger att lycka=tvåsamhet och du utmanar normen med att vara lycklig och nöjd med ensamhet?
Radera