tisdag 24 april 2012

As it were

Även om jag stundtals kände att jag gärna stannat på Irland (kanske i Connemaras vidsträckta landskap, eller helst i Dublins bubblande stadsliv) fanns det, trots allt, faktorer som tippade vågen åt Sveriges håll. Jag drabbades till och med av en viss hemlängtan de sista dagarna. Det har aldrig tidigare inträffat på Irland.

Som den humanist jag är analyserade jag förstås mina känslor noggrant. Och kom fram till följande:

Jag trivs löjligt bra på mitt jobb just nu. Seriöst, jag önskar att alla kunde få umgås med mina elever under en dag. Det är omöjligt att inte bli en bättre, och smartare, människa i deras sällskap. Under en och samma vecka kan man till exempel få förklara vad en oxymoron är, dela med sig av sina celebrity crushes, lyssna på tal om extremism, väcka bakfulla elever med kung Carl Gustavs tal samt diskutera hur våra förväntningar på kärlek kan skada våra relationer. Det är inte klokt egentligen.

Jag trivs löjligt bra med mina vänner. Om jag önskar att alla kunde få ha mina elever i sin vardag önskar jag ännu mer, för hela världens välmående, att alla kunde få ha vänner som jag har. Jag menar, jag känner mig nykär varje gång jag springer på Annika i korridoren, jag får en bamsekram av Jörgen nästan varje dag, jag läser Angels blogg och skrattar åt att hon är lika galen som vanligt, jag får ett mess av Anna S som påminner mig om hur roligt det ska bli att vara i Härnta en stund i sommar, jag pratar med Saskia i telefon och skrattar så att jag får ont i magen för att i nästa stund prata av mig en massa mörker och mitt i samtalet kommer jag att tänka på när Tor räddade mig med ostkrokar. Och det är bara en handfull, jag skulle kunna fylla sidan med er.

Jag trivs löjligt bra med min Niklas. Jag är inte så bra på att vara gullig utåt, det är i mina ögon en sak som är bara mellan oss. Så jag nöjer mig med att säga att han är min, och det är så det ska vara.

Sammanfattningsvis (underbart ord, det är alltid vist att ha en sammanfattning) är jag rätt avundsjuk på mig själv. Tills jag kommer på att jag är jag.

1 kommentar:

  1. Jag blir löjligt glad när jag hör att du mår bra. Jag trivs löjligt bra med mitt liv just nu också. Med min Johan i synnerhet.

    SvaraRadera