måndag 8 april 2013

Vem behöver påskharar...

... när man kan åka till Hällsjö istället?

Mitt påskägg innehöll både strumpor och choklad!

Och världens finaste Misse väntade som en extra påskpresent på "mitt" rum!

Jag plockade upp lite osthjärtan på vägen. För säkerhets skull. Tur det, ingen hade tänkt på snacks inför spelkvällen! (sen var det typ bara jag som åt, men i alla fall. Det ser ju trevligt ut.)


Maraton-TP. Det tog ALDRIG slut. Fulla pjäser, men det tog en TIMME att lyckas med sista frågan. Jenny gör tummen ner för detta. Varför Therese ser så lycklig ut vet jag inte riktigt?

Utklädda barn fick påskägg i Sollefteå. Som de stödjande föräldrar/mostrar vi är sminkade vi oss förstås också som påskkärringar (även om kläderna inte riktigt höll måttet). Gissa vilka som fick flest undrande blickar, Monster High-sminkade barnkärringar eller vi vuxenkärringar som bara hade lite extra fräknar på näsan? Nä just det. Det var inte direkt barnen. 

Otroligt naturligt leende. 

Therese nattar barnen. Eller egentligen tittade de väl på TV, men det gick så där. 

Sheldon nattar Therese. 

Jag är så jävla dålig på att ta panoramakort. Seriöst! Kan folk stå still och kan jag sluta skaka?! Hela Hällsjö ser ju skevt ut. 

Mamma, Therese och jag gick på långpromenad i skoterspåret. På skylten står det "Sollefteå". Det är lite kul med en sån skylt mitt på en åker. Tycker jag. 

Det syns inte, men den här backen är JÄTTELÅNG. Och JÄTTEBRANT. 

Jag fick som vanligt agera frisör. Hur de tänkte där? Ja inte vet jag. Jag har sämst ögonmått i hela familjen och är dessutom känd för att köra enligt devisen "Det är inte så jävla noga" när det gäller praktiska saker (som att parkera, foga med silikon eller sätta upp tavlor). Och mig låter de alltså göra vad jag vill när det gäller halva familjens frisyrer? Crazy I tell you. 
Men det blev rätt bra om jag får säga det själv?


Jag fixade en liten påskpresent till Niklas också i hans favoritfärger. Man kan väl kalla det kärleksband istället för vänskapsband? "Åh herregud, har Niklas en så där tunn, blek liten handled?!" Nej. Det är min.
 
Och nu är jag hemma igen, efter en spännande resa söderut med förträffligt sällskap i bilen (Lina) och ett underhållande kaffestopp i Sundsvall (där jag fyndade barnvagn till kommande systerdotter från fiendelaget, jag älskar hur Facebook kan lösa små vardagliga bekymmer). Hemma hos min Niklas som köpt Call of Duty - Black Ops 2 och därför snart kommer att hamna på Youtube med ett av sina utbrott. Mysigast ever att sitta och lyssna på hur den vanligtvis så snälla kitty cat:en blir helt vansinnig när någon smyger sig på honom. I spelet. Det är inte jag. Lovar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar