Världens bästa Rand

Kan inte komma på något mer passande än att tillägna dagens inlägg i min återuppståndna blogg till världens finaste Rand. Idag lämnade han nämligen oss efter 15 år som familjen Nilssons beskyddare.

Jag lovade en vän häromdan att berätta historien om fladdermössen, och Rand spelar en högst betydande roll i just den historien. 

En natt i slutet av 90-talet när Therese och jag, som båda torde varit i 17-årsåldern, sover tryggt i våra sängar vaknar vi, eller nej vänta, vaknar Therese av ett konstigt ljud. Hon ropar (naturligtvis) på mig: "Jessika! Jag tror det är en orm under din säng!" Hur hon kan avgöra detta på två rums avstånd (och det är långt i det Nilssonska huset) i becksvart mörker är det ingen som ifrågasätter i det läget (mest för att det bara är jag som hör henne).Först tror jag kvinnan är helt förryckt, vi har liksom sovrummen på andra våningen i ett rätt högt hus, hur i HELVETE skulle en orm ha tagit sig dit upp? Men plötsligt hör jag också. Det väser och skallrar under sängen. Det. Är. Ett. Djur. Under. Min. Säng. 

 Jag FLYGER ur sängen, ut i hallen, in i mammas och pappas rum där kära mor sover djupt (pappa är på jobb den natten och Jenny flyttade hemifrån flera år tidigare, därav den kvarvarande trion i huset). Följande konversation utspelar sig: 

Jag:  Mamma! Det är nåt konstigt under min säng!

Mamma: Va? Nejnej, det är här utanför (viftar obestämt med handen). 

Jag: Eh nej. Jag är rätt säker på att det är under min säng?

Mamma: Nej, jag vet vad det är, det är ingen fara, det är här utanför. 

Jag: ... 

Jag går tillbaka till mitt rum eftersom mamma dittills i mitt liv ALLTID HAR HAFT RÄTT men inser snart att den här gången... är hon ute och cyklar. Jag går tillbaka. 

Jag: Men mamma, det ÄR verkligen nåt under min säng!

Mamma: ... Okej. 

(Senare fick jag veta att mamma här precis vaknat ur en dröm om utomjordingar. De cirkulerade utanför huset men var alltså inte farliga.)

Mamma och jag går modigt tillbaka till mitt rum. Tänder lampan. Kikar in under sängen. Där sitter Rand. Med ett jävla monster i munnen. Vi stirrar dumt. Och länge. Sedan konstaterar vi att det nog är en fladdermus. Vi går ut i hallen. Oklart varför. Mamma tycker att vi (Therese har nu anslutit till sällskapet) är lite fåniga när vi inte vill gå och lägga oss igen. Rand kommer ut ur mitt rum med fladdermusen i munnen. 

Mamma: Spring! In i badrummet!

Vi galopperar in i badrummet men inser att vi glömt jakthunden Nalle utanför. Ropar att han ska skynda sig i säkerhet, den farliga fladdermusen är på väg! Nalle ansluter. Med dörren lite på glänt står vi hoptryckta och kikar ut i hallen där Rand spatserar förbi med en fin fladdermusrosett i munnen (det är för övrigt HÄR du borde ha ropat "Rabies! Rabies" Therese, INTE när jag klappade den gulliga hunden på Irland). 

När jägare och fladdermus försvunnit ur sikte rusar vi tvärs över hallen in i mammas och pappas sovrum och slänger igen dörren. "Alla sova sen i samma säng" som vi så vackert sjöng i mammas födelsedagsvisa när hon fyllde 50. 

Snipp snapp snut så var sagan slut! Fast den är ju helt sann. Sant är också att 15 år är en lång tid i kattår. Men det spelar ingen roll. Jag hade ändå mer än gärna blivit välkomnad hem av Rand i flera år till. 

Avslutar med vad som kan vara den roligaste gif:en nånsin. Även om jag sitter här och är ledsen så hindrar ju inte det att jag gråter av skratt en stund också. Jag har ingen aning om varför min telefon gör såna här av kort men jag bryr mig ärligt talat inte så länge jag skrattar så här mycket åt dem. Bryr mig heller inte om att den inte har nånting alls med ämnet att göra.