Häromdagen var det två år sedan en av mina favoritmänniskor i hela världen lämnade oss. Vi var som de flesta barndomsvänner, umgicks inte så mycket i vuxen ålder, hördes via sms eller på Facebook ibland. Han gillade allt jag la upp på Instagram. Jag skrattade åt hans kattbilder. När jag var hemma i byn blev jag alltid genuint glad när hans vita BMW dök upp och det där flinet lyste upp hela kupén bakom vindrutan. Och så drack vi kaffe och skrattade. Vi skrattade alltid mycket tillsammans. När vi var små umgicks vi ibland dygnet runt, men ni vet hur det blir, man är inte längre en del av varandras vardag när det är många mil emellan.
Så det är inte i vardagen jag saknar "lillbrorsan". Men det är som ett stort hål där tryggheten fanns. När man visste att den som bar samma minnen som en själv om de där evighetssomrarna och pulkaturerna fanns där. Den som var en del av en själv. Jag var dum nog att tro att vi skulle överleva de äldre generationerna tillsammans och vara varandras familj när alla andra försvann. Att vi skulle bli de knasigaste, galnaste, roligaste pensionärerna världen skådat. Det är däri saknaden ligger för mig. I att det är en del av mig som saknas. Ett förflutet, en nutid och en framtid. Jag är så innerligt glad för alla minnen, men jag kan inte låta bli att önska att vi hade fortsatt dela de minnena tillsammans istället.
Jag väntar på dig
(Tvångskliniken - Kitok)
♥ det där flinet saknar jag med
SvaraRadera