Jag har alltid varit periodare. En månad vill jag bara ha jeans och coola jackor, nästa enbart gulliga klänningar. Ena veckan äter jag bara halloumi och nästa dör jag om jag inte får vaniljkvarg varje dag. Jag tittar på tre kriminalserier i sträck och bränner sen Bonde söker fru alla säsonger.
Och så är jag rädd i perioder. Nu har jag varit det ett tag igen. Jag vill inte gå ut själv på kvällarna, eftersom jag inbillar mig att varenda snubbe som går framför eller bakom har en evil plan och snart, snart attackerar han. När jag bodde i Härnösand gick jag flera självförsvarskurser och sen var jag inte rädd på länge. Tills den där gången två killar började följa efter mig på vägen hem från krogen men grannen tack och lov råkade vara ute med hunden precis där och då. Men då gick rädslan över rätt fort. Tills den där gången en killkompis höll fast mig "på skoj" och jag insåg att jag inte hade en chans att ta mig loss trots kurserna i självförsvar. Jag försökte tänka att det var för att jag inte tog i på riktigt, jag ville ju inte göra illa honom, men å andra sidan tog inte han i på riktigt heller.
Jag tror inte att någon som inte själv är svagare och mindre än majoriteten av världens befolkning förstår hur det känns att leva med ett ständigt närvarande hot. När jag flyttade till Gävle träffade jag en hel del folk som jag lärt känna på nätet, både killar och tjejer. Jag kunde få inbjudningar som "kom förbi och kolla på tv ikväll" och om jag varit kille hade jag nog tackat ja till såna förslag. Men jag är inte kille så jag sa alltid nej och föreslog att vi skulle ses nånstans på allmän plats. Utom om det var en ny tjejkompis som kom med förslaget, då stängde jag glatt in mig i en bil med henne och åkte ut i ödemarken. Är inte det för jävla tragiskt?
Nu orkar jag inte ta fram siffrorna, men 80 % av alla brott i Sverige begås av män och när det gäller våldsbrott är siffran ännu högre. Jag brukar försöka intala mig själv att jag inte kan gå runt och vara rädd hela tiden och att risken är minimal att jag ska råka ut för något. Men häromdan på tåget var det en karl som vägrade acceptera att jag inte ville prata med honom. Sen satt han och stirrade på mig resten av resan. När jag var i Köpenhamn och gick genom stan med en tjejkompis var det två killar som började vissla och följa efter oss. Små obetydliga händelser tagna ur sitt sammanhang, men de kändes väldigt hotfulla där och då. Och jag blir så trött så trött så trött på hotet om våld och trakasserier som alltid hänger över en som tjej. Män som bara klampar in i ens privata zon och sfär och tar plats och är oförskämda. Ja, det finns kvinnor som gör detsamma, men fattar ni skillnaden? DE ÄR INTE ETT HOT. Det är nämligen extremt ovanligt att kvinnor använder våld eller hot om våld.
Jag hoppas att även den här perioden av rädsla ska gå över. Jag vill tänka "fuck it" och göra som jag vill, gå på kvällspromenader, sätta mig var som helst på ett jävla tåg och inte leta efter en kvinna som ser snäll ut att dela säte med och hoppa på alla galna idéer som folk har utan att tänka på om det är en man eller kvinna som frågar. Det vill jag. Det ska jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar